vingar mot stammen af ett kullfallet träd“ eller, enligt Audubon, mot sin egen kropp, då han med upprest stjert och utbredda kragar “visar sin prakt för honorna, hvilka ligga dolda i grannskapet“; det sålunda frambragta ljudet jemföres af några med en aflägsen åska och af andra med ett hastigt trummande. Honan trummar aldrig, “utan flyger direkt till den plats, hvarest hanen är på så sätt sysselsatt“. I Himalaya “frambringar“ hanen af Kalij-fasanen “ofta ett egendomligt trummande buller med sina vingar, hvilket icke är olikt det ljud, som åstadkommes genom att skaka ett stycke styft kläde“. På Afrikas vestra kust samlas de små svarta väfvarefoglarne (Ploceus?) i en liten skara i buskarne rundt omkring en liten öppen plats, sjunga och glida genom luften med fladdrande vingar, “hvilka åstadkomma ett hastigt svirrande ljud, liknande det af ett barns skallra“. Den ena fogeln efter den andra håller så ut timmar bortåt, men endast under parningstiden. Under samma årstid göra hanarne af vissa nattskärror (Caprimulgus) ett högst egendomligt buller med sina vingar. De olika hackspettarterna bulta med sina näbbar på en ljudande gren med en så hastig, vibrerande rörelse, att “hufvudet på en gång synes vara på tvenne ställen“. Det sålunda frambragta ljudet kan höras på ett betydande afstånd, men kan icke beskrifvas, och jag är säker, att ingen, som hörde det för första gången, någonsin skulle kunna gissa dess orsak. Som detta bullrande ljud hufvudsakligen frambringas under fortplantningstiden, har det blifvit betraktadt som en kärlekssång; men det är kanske, strängare taget, en lockton. Man har observerat, att honan, då hon har blifvit drifven från sitt bo, på så sätt kallade på sin make, hvilken svarade på samma sätt och snart infann sig. Slutligen förenar hanen af härfogeln (Upupa epops) vokal- med instrumentalmusik, ty under fortplantningstiden drager denna fogel, hvilket hr Swinhoe åsåg, först in luft och slår derpå ändan af sin näbb lodrätt mot en sten eller trädstam, “då den genom den rörformiga näbben nedtvingade luften frambringar det rätta ljudet“. Då hanen utstöter sitt skrik utan att slå sin näbb emot, är ljudet alldeles olika.[1]
- ↑ Hvad de särskilda ofvan anförda fakta beträffar, se angående paradisfoglar Brehm, Thierleben, band III, sid. 325. Om skogshöns Richardson, Fauna Borealis Americana: Birds, sid. 343 och 359; major W. Ross King, The Sportsman in Canada, 1866, sid. 156; Audubon, American Ornitholog. Biograph., vol. I, sid. 216. Om Kalij-fasanen Jerdon, Birds of India, vol. III, sid. 533. Om väfvarefoglar Livingstone’s Expedition to the Zambesi, 1865, sid. 425. Om hackspettar Macgillivray, History of British Birds, vol. III, 1840, sid. 84, 88, 89 och 95. Om härfogeln hr Swinhoe i Proc. Zool. Soc., den 23 Juni 1863. Om nattskärran Audubon, ibidem, vol. II, sid. 255. Den engelska nattskärran frambringar likaledes om våren ett egendomligt buller under sin snabba flygt.
