hon, såsom alla anatomer antaga, endast under form af ett rudiment, hvilket kallas det halfmånformiga vecket[1].
Luktsinnet är af den största betydelse för det öfvervägande flertalet af däggdjur — för några, t. ex. idislarne, till att underrätta dem om fara, för andra, såsom rofdjuren, vid bytets uppsökande, för ännu andra, såsom vildsvinet, för båda ändamålen på samma gång. Men luktsinnet är till ytterst ringa, om ens till någon, nytta för vildarne, hos hvilka det vanligen är mera utveckladt än hos de civiliserade racerna. Det varnar dem icke för faran, vägleder dem ej heller till deras föda; icke heller hindrar det eskimåerna att sofva i den mest stinkande atmosfer eller många vildar från att äta halfrutten föda. De, som tro på principen om en gradvis fortgående utveckling, skulle icke lätt medgifva, att detta sinne i sin nuvarande beskaffenhet förvärfvades af menniskan, sådan hon nu existerar. Tvifvelsutan ärfver hon denna förmåga i ett försvagadt och i så hög grad rudimentärt tillstånd från någon forntida stamfar, för hvilken det var till synnerligt gagn, och af hvilken det beständigt användes. Vi kunna kanske på detta sätt inse, hvaraf det, såsom dr Maudsley helt rigtigt har anmärkt[2], beror, att luktsinnet hos menniskan “är synnerligen verksamt att lifligt återkalla tanken på och hågkomsterna af bortglömda tilldragelser och ställen“; ty vi se hos de djur, hvilka hafva detta sinne i hög grad utveckladt, t. ex. hundar och hästar, att gamla hågkomster af personer och saker äro lifligt förenade med deras lukt.
Menniskan skiljer sig påtagligen från alla andra Primates derigenom, att hon är nästan naken. Men några få korta, glesa hår finnas öfver större delen af kroppen hos karlarne och fina fjun hos qvinnokönet. Hos individer, tillhörande samma race, äro dessa hår högeligen omvexlande, icke endast i afseende på mängden, utan äfven till sin plats; så äro skuldrorna hos somliga europeer fullkomligt nakna, medan de hos andra bära tjocka hårtofsar[3]. Det kan icke vara tvifvelaktigt, att de på sådant sätt
- ↑ Müller’s Elements of Physiology, engelska öfversättningen, 1842, vol. II, sid. 1117. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 260; densamme om hvalrossen i Proceedings of the Royal Society, November 1854. Se äfven R. Knox, Great Artists and Anatomists, sid. 106. Detta rudiment är, som det synes, något större hos negrerna och australiensarne än hos europeerna; se Carl Vogt, Lectures on Man, engelska öfversättningen, sid. 129.
- ↑ The Physiology and Pathology of Mind, andra upplagan, 1868, sid. 134.
- ↑ Eschricht, Ueber die Richtung der Haare am menschlichen Körper i Müller’s Archiv für Anatomie und Physiologie, 1837, sid. 47. Jag skall ofta hänvisa till denna sorgfälligt utarbetade afhandling.
