utförts af menniskohand. En hane “gjorde luftsprång till åtskilliga andras synbara förnöjelse. Ån utbredde han sina vingar, kastade upp sitt hufvud eller slog ut sin stjert i likhet med en solfjäder, än stoltserade han omkring med en hoppande gång, tills han blef trött, då han utstötte ett slags sång och aflöstes af en annan. Så uppträdde tre af dem efter hvarandra på scenen och drogo sig derefter med sjelfbelåtenhet tillbaka till de öfriga.“ För att erhålla deras skinn vänta indianerna på en af deras mötesplatser, tills foglarne äro ifrigt sysselsatta med dansen, och äro då i stånd att med sina förgiftade pilar döda fyra eller fem hanar, den ene efter den andre.[1] Af paradisfoglarne samla sig ett dussin eller flere fullfjädrade hanar i ett träd för att hålla ett dansnöje, såsom det benämnes af infödingarne, och då de här flyga omkring, lyfta upp sina vingar, resa och skaka sina utsökta fjädrar, synes, enligt hvad hr Wallace anmärker, hela trädet vara uppfyldt af svajande fjädrar. Då de på så sätt äro sysselsatta, äro de så upptagna, att en skicklig bågskytt kan skjuta nästan hela sällskapet. Då dessa foglar hållas i fångenskap i den malayiska archipelagen, sägas de använda mycken tid på att hålla sina fjädrar rena; de utbreda dem ofta, undersöka dem och aflägsna hvarje smutsfläck. En iakttagare, som höll flere par lefvande, hyste icke några tvifvelsmål om, att hanens uppvisning afsåg att behaga honan.[2]
Guldfasanen (Thaumalea picta) utbreder och uppreser under sitt frieri icke endast sitt präktiga halskrås, utan vänder det, såsom jag sjelf har sett, på sned mot honan, på hvilkendera sidan hon än må stå, tydligen i afsigt att för henne förevisa en stor yta.[3] Hr Bartlett har iakttagit en Polyplectron-hane (fig. 51) under hans frieri och har visat mig ett exemplar, som hade blifvit uppstoppadt i den ställning, som det då intog. Denna fogels stjert och vingfjädrar äro prydda med vackra ögonfläckar, lika dem på påfogelhanens stjert. Då påfogeln förevisar sig, utbreder han sin stjert och reser den upp på tvären mot sin kropp, ty han står framför honan och kan på samma gång visa sin rikt blå hals och bröst. Men Polyplectron’s bröst är mörkt till färgen, och
- ↑ Journal of Royal Geographical Society, vol. X, 1840, sid. 236.
- ↑ Annals and Mag. of Nat. Hist., vol. XIII, 1854, sid. 157; äfvenledes Wallace, ibidem, vol. XX, 1857, sid. 412, och The Malay Archipelago, vol. II, 1869, sid. 252. Likaledes dr Bennett, citerad af Brehm, Thierleben, band III, sid. 326.
- ↑ Hr T. F. Wood har i Student, April 1870, sid. 115, lemnat en fullständig redogörelse för det, som han kallar det, laterala, ensidiga förevisningssättet hos guldfasanen och japanesiska fasanen, Phasianus versicolor.
