föremål än de sekundära vingfjädrarne. De hafva en behaglig brun färg med talrika, mörka fläckar, af hvilka hvar och en utgöres af två eller tre svarta teckningar med en mörk omgifning. Men den förnämsta prydnaden är en med den mörkblå spolen parallel fläck, hvilken i sin kontur bildar en fullkomlig andra fjäder, som ligger inom den verkliga fjädern. Denna inre är ljusare kastanjebrun till färgen och tätt fläckad med små, hvita punkter. Jag har visat denna fjäder för åtskilliga personer, och många hafva beundrat den ännu mera än kul- och sockelfjädrarne samt förklarat den mera likna ett konstens än naturens verk. Dessa fjädrar äro nu alldeles dolda vid alla vanliga tillfällen, men förevisas fullkomligt, ehuru på ett ganska olika sätt, då de långa pennorna af andra ordningen uppresas, ty de utbredas i likhet med två små solfjädrar eller sköldar, en på hvardera sidan om bröstet nära marken.
Företeelsen med Argus-fasanens hane är utomordentligt intressant, emedan den lemnar ett godt bevis för, att den mest utsökta skönhet må tjena till att tjusa honan, men icke för något annat ändamål. Vi måste sluta till, att detta är händelsen, emedan vingpennorna af första ordningen aldrig utbredas samt kul- och sockelprydnaderna icke förevisas i sin hela fulländning, undantagandes då hanen antager sin ställning som friare. Argus-fasanen eger icke lysande färger, så att hans framgång i frieriet synes hafva berott på hans fjädrars betydande storlek och på utarbetandet af de vackraste mönster. Mången skall förklara, att det är ytterst otroligt, att en fogelhona skulle vara i stånd att uppskatta fina schatteringar och utsökta mönster. Det är tvifvelsutan en förvånande omständighet, att hon skulle ega denna nästan menskliga grad af smak, ehuru hon kanske förr beundrar det allmänna intrycket än hvarje särskild detalj. Den, som tänker sig säkert kunna mäta de lägre djurens urskiljningsförmåga och smak, må förneka, att Argus-fasanens hona kan uppskatta sådan utsökt skönhet; men han skall då drifvas till det medgifvandet, att de utomordentliga ställningar, som hanen antager under sitt frieri och hvarigenom hans fjäderdrägts underbara skönhet fullkomligt framvisas, äro utan ändamål, och detta är en slutsats, hvilken jag för min del aldrig skall godkänna.
Ehuru så många fasaner och beslägtade hönsfoglar med flit för honorna uppvisa sin sköna fjäderdrägt, är det, såsom hr Bartlett meddelar mig, anmärkningsvärdt, att detta icke är händelsen med de mörkfärgade öron- och Wallich’ska fasanerna (Crossoptilon auritum och Phasianus Wallichii), så att dessa foglar
