Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/412

Den här sidan har korrekturlästs
74
foglar.

Frieriets längd. — Den långa tid, hvarunder båda könen af vissa foglar dag för dag mötas på en bestämd plats, beror dels på, att frieriet är en långvarig affär, och dels på parningsaktens förnyande. Så räcka i Skandinavien orrarnes lekar från midten af Mars hela April igenom in i Maj. Så många som fyratio eller femtio eller ännu flere foglar samla sig på lekarne, och samma plats besökes ofta under hvarandra efterföljande år. Tjäderns lek varar från slutet af Mars till midten eller äfven slutet af Maj. I Norra Amerika “vara“ de af Tetrao phasianellus uppförda “rapphönsdansarne en månad eller mera“. Andra skogshönsarter både i Norra Amerika och östra Sibirien[1] följa nästan samma vanor. Fogelfängarne upptäcka de små upphöjningar, hvarest brushanarne samla sig, på så sätt, att gräset är nedtrampadt, hvilket visar, att samma plats länge har varit besökt. Indianerna i Guiana äro väl förtrogna med de afnötta stridsplatser, der de vänta att finna de sköna bergtupparne, och Nya Guineas invånare känna de träd, hvarest tio till tjugo fullfjädrade paradisfogelhanar samlas. I detta senare fall är det icke uttryckligen uppgifvet, att honorna möta i samma träd, men jägarne skulle sannolikt icke, om de ej särskildt tillfrågades, omnämna deras närvaro, alldenstund deras skinn icke ega något värde. Små flockar af en afrikansk väfvarefogel (Ploceus) samlas under häcktiden och utföra hela timmar bortåt sina behagliga rörelser. Stora skaror af dubbla beckasinen (Scolopax major) samlas i skymningen i ett kärr, och samma plats besökes för samma ändamål under hvarandra efterföljande år; här kan man se dem springa omkring “liknande så många stora råttor“, resa upp sina fjädrar, flaxa med vingarne och utstöta de egendomligaste läten.[2]

Några af de ofvannämnda foglarne, nämligen orren, tjädern, Tetrao phasianellus, brushanen, dubbla beckasinen, kanske äfven några andra, äro polygamister, enligt hvad man tror. I afseende på sådana foglar kunde man tänka, att de starkare hanarne helt

  1. Nordmann beskrifver (Bull. Soc. Imp. des Nat. Moscow, 1861, tomen XXXIV, sid. 264) Tetrao urogalloides’ lek i Amurlandet. Han skattade de församlade hanarnes antal högre än hundra, utan att räkna honorna, som lågo i de omgifvande buskarne. De frambragta lätena skilja sig från dem hos Tetrao urogallus eller tjädern.
  2. Se angående de ofvannämnda skogshönsens sammankomster Brehm, Thierleben, band IV, sid. 350; äfvenledes L. Lloyd, Game Birds of Sweden, 1867, sid. 19, 78. Richardson, Fauna Borealis Americana: Birds, sid. 362. Hänvisningar med afseende på de andra foglarnes möten hafva förut blifvit gifna. Se om Paradisea Wallace i Annals and Mag. of Nat. Hist., vol. XX, 1857, sid. 412. Om beckasinen Lloyd, ibidem, sid. 221.