redogörelse för orrarnes regelbundna sammankomster i Skotland, ehuru dessa möten äro så väl kända i Tyskland och Skandinavien, att de hafva särskilda namn.
Foglar, som icke hafva parat sig. — Af de nu meddelade
fakta kunna vi draga den slutsatsen, att frieriet hos foglar, som
tillhöra vida skilda grupper, ofta är en långvarig, kinkig och
besvärlig affär. Det finnes äfven anledning till den förmodan, så
osannolik den äfven vid första anblicken synes vara, att några hanar
och honor af samma art, hvilka bebo samma område, icke alltid
behaga hvarandra och följaktligen icke para sig. Många skildringar
hafva blifvit offentliggjorda, att antingen hanen eller honan af ett
par blifvit skjuten och snart ersatt af en annan. Man har oftare
iakttagit detta i afseende på skatan än på någon annan fogel, kanske
i följd af hennes i ögonen fallande utseende och näste. Den
berömde Jenner uppger, att i Wiltshire den ena af ett par
dagligen sköts icke mindre än sju gånger efter hvarandra, “men
alldeles utan gagn, ty den återstående skatan fann snart en annan
make“, och det sista paret kläckte ut sina ungar. I allmänhet
finnes en ny make följande dag; men hr Thompson anför
exempel på, att en sådan har blifvit ersatt på aftonen samma dag.
Äfven efter äggens utkläckande finnes ofta en make, om den ene
af de gamla foglarne dödas; detta inträffade efter två dagars
mellantid i ett fall, som nyligen observerades af en bland Sir J.
Lubbock’s vildbrådsvårdare.[1] Den första och närmast till hands
liggande gissningen är den, att hanarne af skatan måste vara
mycket talrikare än honorna, och att hanarne ensamma hafva
blifvit dödade i ofvannämnda så väl som i många andra fall,
hvilka kunde nämnas. Detta håller tydligen streck i några fall,
ty vildbrådsvaktarne i Delamare-skogen försäkrade hr Fox, att
alla de skator och svarta kråkor, hvilka de förut i stort antal
dödade efter hvarandra nära deras bon, voro hanar, och de
förklarade denna omständighet på så sätt, att hanarne lätteligen
kunde dödas, då de förde mat till de rufvande honorna.
Macgillivray anför dock på en utmärkt iakttagares auktoritet ett
exempel på trenne, efter hvarandra på samma näste dödade skator,
hvilka alla voro honor, och ett annat exempel på sex skator,
hvilka efter hvarandra dödades, då de rufvade på samma ägg,
hvilket gör det sannolikt, att de flesta af dem voro honor, ehuru
- ↑ Om skator Jenner i Phil. Transact., 1824, sid. 21. Macgillivray, Hist. British Birds, vol. I, sid. 570. Thompson i Annals and Mag. of Nat. Hist., vol. VIII, 1842, sid. 494.
