hanen, efter hvad jag har hört af hr Fox, rufvar äggen, då honan dödas.
Sir J. Lubbock’s vildbrådsvårdare har flere gånger, huru många kunde han dock icke säga, dödat den ena af ett par nötskrikor (Garrulus glandarius), och det har alltid inträffat, att han kort efteråt har funnit den öfverlefvande ånyo parad. Hr W. D. Fox, hr F. Bond och andra hafva skjutit en individ af ett par svarta kråkor (Corvus corone), men nästet beboddes snart ånyo af ett par. Dessa foglar äro ganska allmänna, men pilgrimsfalken (Falco peregrinus) är sällsynt; dock uppgifver hr Thompson, att “om antingen en gammal hane eller en hona under häcktiden dödas (en icke ovanlig omständighet) på Irland, finnes en annan maka inom ganska få dagar, så att roffågelsnästena oaktadt sådana händelser med säkerhet lemna sitt fulla antal ungar“. Hr Jenner Weir har erfarit, att samma sak inträffar med pilgrimsfalkarne vid Beachy Head. Samme iakttagare meddelar mig, att tre tornfalkar (Falco tinnunculus), alla hanar, dödades efter hvarandra, då de besökte samma näste: två af dem egde fullt utbildad drägt och den tredje var i fjolårets drägt. Äfven angående den sällsynte kungsörnen (Aguila chrysaëtos) erhöll hr Birkbeck af en tillförlitlig vildbrådsvårdare i Skotland den uppgiften, att, om en dödas, en annan snart blir funnen. Så har man angående tornugglan (Strix flammea) iakttagit, att “den öfverlefvande lätt fann en maka, och att ofoget pågick.“
White från Selborne, hvilken anför exemplet från ugglan, tillägger, att han kände en person, hvilken plägade skjuta rapphönstupparne, emedan han trodde, att parningen stördes af dem, och ehuru han flere gånger hade försatt samma höna i enkestånd, var hon alltid snart försedd med en ny make. Samme naturforskare befalde, att sparfvarne, hvilka fråntogo hussvalorna deras nästen, skulle skjutas; men den qvarlemnade, “vare sig hane eller hona, skaffade sig genast en maka, och så skedde det flere gånger efter hvartannat“. Jag kunde tillägga analoga fall, berättade om bofinken, näktergalen och rödstjerten. Med afseende på den sistnämnda fogeln (Phoenicura ruticilla) anmärker författaren, att den ingalunda var allmän i trakten, och han yttrar mycken förvåning öfver, huru den rufvande honan kunde så snart med påföljd gifva tillkänna, att hon var enka. Hr Jenner Weir har nämnt för mig ett nästan liknande exempel: i Blackheath såg han aldrig den vilda domherren eller hörde hans läte; då en af hans i bur hållna hanar hade dött, kom dock i allmänhet inom få dagars förlopp ett vildt exemplar och slog ned bredvid den i enkestånd varande
