honan, hvars lockton är långt ifrån ljudelig. Jag skall anföra endast ett ytterligare fall på samme iakttagares auktoritet; en individ af ett par starar (Sturnus vulgaris) sköts på morgonen; vid middagstiden var en ny maka funnen; denna sköts också, men före nattens ankomst var paret fullständigt, så att den bedröfvade enkan eller enklingen blef tre gånger tröstad under samma dag. Hr Engleheart underrättar mig likaledes, att han under flere år plägade skjuta den ene af ett par starar, hvilka bygde i ett hål på ett hus i Blackheath; men förlusten ersattes alltid genast. Under ett år förde han en förteckning och fann, att han hade skjutit trettiofem foglar från samma näste; dessa utgjordes af både hanar och honor, men i hvilket förhållande kunde han icke säga; likväl utkläcktes en kull efter hela denna ödeläggelse.[1]
Dessa fakta äro helt visst anmärkningsvärda. Hvaraf kommer det sig, att så många foglar äro redo att omedelbart ersätta en förlorad maka? Skator, nötskrikor, svarta kråkor, rapphöns och några andra foglar synas om våren aldrig ensamma, och dessa utgöra vid första åsynen det mest förvånande fallet. Men foglar af samma kön lefva, ehuru välförståendes icke egentligen parade, stundom i par eller i små skaror, såsom man vet händelsen vara med dufvor och rapphöns. Foglar lefva också stundom tre och tre tillsammans, hvilket man har iakttagit på starar, svarta kråkor, papegojor och rapphöns. Man känner, att bland rapphönsen två honor hafva lefvat med en hane och två hanar med en hona. I alla sådana fall skall förbindelsen sannolikt lätt brytas. Vissa foglars hanar kan man tillfälligtvis höra uppstämma sin kärlekssång långt efter den rätta tiden, hvilket visar, att de antingen hafva förlorat eller aldrig fått någon maka. Den ena individens i ett par död till följd af olyckshändelse eller sjukdom skulle lemna den andra fogeln fri och ensam, och anledning finnes till den tron, att fogelhonor under parningstiden särskildt äro utsatta för en förtidig död. Vidare skulle foglar, hvilkas nästen hafva blifvit förstörda, eller ofruktsamma par eller försenade individer lätteligen förmås att öfvergifva sina makar och sannolikt blifva glada att taga den del, som de kunde, i fröjderna och pligterna vid afkomlingars uppfödande, ehuru de icke voro deras
- ↑ Se om pilgrimsfalken Thompson, Nat. Hist. of Ireland: Birds, vol. I, 1849, sid. 39. Om ugglor, sparfvar och rapphöns White, Nat. Hist. of Selborne, upplagan af 1825, vol. I, sid. 139. Se om Phoenicura Loudon’s Mag. of Nat. Hist., vol. VII, 1834, sid. 245. Brehm (Thierleben, band IV, sid. 991) uppgifver likaledes exempel på foglar, som tre gånger under samma dag skaffade sig makar.
