förståndsförmögenheter äro dock, såsom vi se hos menniskan, förenliga med starka passioner, skarp iakttagelseförmåga och sinne för det sköna, och det är med dessa senare egenskaper, som vi här hafva att skaffa. Man har ofta sagt, att papegojor blifva så starkt fästade vid hvarandra, att, då den ena dör, den andra sörjer en lång tid bortåt; men hr Jenner Weir anser, att de flesta foglars tillgifvenhetskänsla har blifvit mycket öfverskattad. Icke desto mindre har man, då den ena af ett par i naturtillståndet har blifvit skjuten, hört den qvarlefvande hela dagar bortåt frambringa en klagande lockton, och hr S:t John anför[1] åtskilliga fakta, som bevisa parade foglars tillgifvenhet. Starar kunna dock, såsom vi hafva sett, tre gånger på en dag tröstas öfver förlusten af sina makar. I Zoological Gardens hafva papegojor tydligen känt igen sina förre herrar efter några månaders mellantid. Dufvor hafva så utmärkt lokalminne, att man vet dem hafva återvändt till sina förra hem efter nio månaders mellantid, ehuru, efter hvad jag hör af hr Harrison Weir, om ett par, hvilket af naturen skulle blifva förenadt för lifvet, skiljes åt för några få veckor under vintern och paras med andra foglar, de båda, i händelse de ånyo föras tillsammans, sällan, om ens någonsin, igenkänna hvarandra.
Foglar visa stundom välvilliga känslor; de uppföda öfvergifna ungar till och med af skilda arter, men detta borde kanske betraktas som förvexlad instinkt. De underhålla också, enligt hvad visadt blifvit i en föregående del af detta verk, fullvuxna af sin egen art, hvilka hafva blifvit blinda. Hr Buxton meddelar en egendomlig berättelse om en papegoja, hvilken åtog sig vården om en förfrusen och lam fogel af en skild art, gjorde hans fjädrar rena och försvarade honom mot anfall af andra papegojor, hvilka flögo fritt omkring i hans trädgård. Det är en ännu egendomligare omständighet, att dessa foglar lägga i dagen en viss sympathi för sina kamraters nöjen. Då ett par kakadus bygde ett näste i ett akacieträd, “var det löjligt att se det öfverdrifna intresse, som de andra af samma art fäste vid denna angelägenhet“. Dessa papegojor visade äfvenledes en ohejdad nyfikenhet och hade tydligen “begrepp om egendom och besittning“.[2]
- ↑ A Tour in Sutherlandshire, vol. I, 1849, sid. 185.
- ↑ Acclimatisation of Parrots af C. Buxton i Annals and Mag. of Nat. Hist., November 1868, sid. 381.
plötsligt besinnat sig, i full fart till ett kärl med vatten, skakade fogeln deri, tills den blef väl våt, och sväljde genast ned honom. Sedan dess tager han oföränderligen sin tillflykt till liknande medel i dylika fall.
