Foglarne ega skarpa iakttagelseförmögenheter. Hvarje parad fogel känner helt säkert igen sin maka. Audubon uppgifver, att ett visst antal af Förenta Staternas spottfoglar (Mimus polyglottus) hela året om qvarstannar i Louisiana, under det att de andra utvandra till de östra staterna; dessa senare igenkännas vid sin återkomst genast och anfallas alltid af sina sydliga bröder. Fångna foglar igenkänna olika personer, hvilket ådagalägges genom den starka och beständiga antipathi eller tillgifvenhet, som de utan någon synbar orsak visa mot skilda individer. Jag har hört talrika exempel från nötskrikor, rapphöns, canariefoglar och särskildt domherrar. Hr Hussey har beskrifvit, på hvilket utomordentligt sätt en tam rapphöna igenkände en och hvar, och hennes sympathi och antipathi voro ganska starka. Denna fogel “syntes förtjust i glada färger, och ingen kunde taga på sig en ny drägt eller hatt, utan att det ådrog sig hennes uppmärksamhet“.[1] Hr Hewitt har noggrant beskrifvit vanorna hos några änder (direkta afkomlingar från vilda foglar), hvilka vid en främmande katts eller hunds annalkande störtade sig hals öfver hufvud i vattnet och utmattade sig sjelfva i sina försök att undkomma; men de kände så väl hr Hewitt’s egna kattor och hundar, att de kunde lägga sig ned tätt bredvid dem och badda sig i solskenet. De flyttade sig alltid undan för en främmande person, och så plägade de göra för den qvinna, som var deras vakterska, om hon gjorde någon stor förändring i sin drägt. Audubon berättar, att han uppfödde och tamde en vild kalkon, hvilken alltid sprang undan för hvarje främmande hund; denne fogel undkom till skogarne, och några dagar efteråt såg Audubon en, som han trodde, vild kalkon och lät sin hund förfölja honom; men till hans förvåning sprang fogeln icke bort, och hunden anföll icke, då han kom fram, fogeln, ty de igenkände hvarandra ömsesidigt som gamla vänner.[2]
Hr Jenner Weir är öfvertygad, att foglar egna särskild uppmärksamhet åt andra foglars färger, någon gång af afundsjuka och stundom såsom tecken till slägtskap. Han släpte t. ex. en säfsparf (Emberiza schoeniclus), hvilken hade fått sin svarta hufva, i sitt fogelhus, och nykomlingen uppmärksammades icke af någon fogel med undantag af en domherre, hvilken likaledes har svart hufvud. Denne domherre var en ganska lugn fogel och hade
- ↑ The Zoologist, 1847—48, sid. 1602.
- ↑ Hewitt om vilda änder, Journal of Horticulture, den 13 Januari 1863, sid. 39. Audubon om vilda kalkonen, Ornith. Biography, vol. I, sid. 14. Om spottfogeln ibidem, vol. I, sid. 110.
