aldrig förut grälat med någon af sina kamrater, en annan säfsparf inbegripen, hvilken ännu icke hade fått svart hufvud; men den svarthufvade säfsparfven behandlades så obarmhertigt, att han måste aflägsnas. Hr Weir nödgades äfven taga bort en rödhakesångare, emedan han häftigt angrep alla foglar med något rödt i sin drägt, men inga andra arter; han dödade verkligen en rödbröstad korsnäbb och nästan dödade en steglits. Å andra sidan har han iakttagit, att några foglar, då de först insläppas i hans fogelhus, flyga till och sätta sig bredvid arter, som likna dem mest till färgen.
Som fogelhanar i honornas närvaro med så mycken omsorg förevisa sin vackra fjäderdrägt och andra prydnader, är det tydligen sannolikt, att de senare uppskatta sina friares skönhet. Det är dock svårt att erhålla direkt bevis på deras förmåga att uppskatta skönhet. Då foglar skåda sig i en spegel (hvarpå många exempel hafva blifvit antecknade), kunna vi icke känna oss säkra, att det icke är af afundsjuka mot en förmodad rival, ehuru detta icke är några iakttagares slutsats. I andra fall är det svårt att skilja mellan nyfikenhet och beundran. Det är kanske den förra känslan, hvilken enligt lord Silford’s uppgift[1] häftigt drager brushanen mot ett lysande föremål, sa att han på Joniska öarne “kastar sig som en pil ned på en bjert färgad näsduk, utan att bry sig om upprepade skott“. Vanliga lärkan drages ned ur luften och fångas i stort antal med en liten spegel, som röres och blänker i solen. Är det beundran eller nyfikenhet, som drifver skatan, korpen och några andra foglar att stjäla och gömma lysande föremål, t. ex. silfverpjeser eller juveler?
Hr Gould uppgifver, att vissa honingsfoglar pryda yttersidan af sina nästen “med den längst drifna smak; de fästa derpå instinktmessigt vackra bitar af platta lafvar, de större styckena i midten och de mindre på den vid grenen fästade delen. Då och då inflätas eller fästes en vacker fjäder vid de yttre sidorna, hvarvid spolen alltid placeras så, att fjädern skjuter fram utom ytan.“ Det bästa beviset på smak för det sköna lemnas dock af tre redan nämnda arter af australiensiska löfsalsfoglar. Deras löfsalar (se fig. 46, sid. 51), hvari könen sammanträffa och uppföra egendomliga rörelser, äro bygda på olika sätt; men hvad som mest kommer oss vid är, att de af de skilda arterna prydas på olika sätt. Atlasfogeln samlar föremål med glada färger, t. ex. papegojornas blå stjertfjädrar, hvitnade ben och musselskal, hvilka han skjuter
- ↑ Ibis, vol. II, 1860, sid. 344.
