bortför hvarje hane flygande sin hona. Audubon aktgaf likaledes noggrant på de vilda flockarne af canadensiska gåsen (Anser canadensis) och lemnar en målande beskrifning på dess kärleksåtbörder; han säger, att de foglar, hvilka förut hade utgjort par, “förnyade sitt frieri så tidigt som i Januari månad, hvaremot de öfriga nödgades kämpa eller kokettera hela timmar bortåt hvarje dag, tills alla syntes belåtna med det val, som de hade gjort, hvarefter en och hvar lätteligen kunde märka, att de, ehuru förblifvande tillsammans, med flit höllo sig parvis. Jag har likaledes iakttagit, att ju äldre foglarne voro, desto kortare voro förberedelserna till deras frieri. Ungkarlarne och de gamla jungfrurna flyttade sig helt lugnt afsides och lade sig ned på något afstånd från de öfriga, antingen af bedröfvelse eller för att icke störas af oväsendet“.[1] Många liknande uppgifter med afseende på andra foglar kunde anföras från samme iakttagare.
Om vi nu vända oss till domesticerade eller i fångenskap hållna foglar, skall jag börja med att anföra det lilla, som jag har erfarit om hönsens frieri. Jag har angående detta ämne mottagit långa bref från herrar Hewitt och Tegetmeier samt nästan en afhandling från aflidne hr Brent. Hvar och en skall medgifva, att dessa herrar, hvilka äro så väl bekanta från sina utgifna verk, äro noggranna och erfarna iakttagare. De tro icke, att hönorna föredraga vissa tuppar på grund af skönheten i deras fjäderdrägt; men något afseende måste fästas vid det konstlade tillstånd, hvari de länge hafva blifvit hållna. Hr Tegetmeier är öfvertygad, att en stridstupp, ehuru vanstäld genom dubbningen och sina fjädrars afstympande, skulle lika lätt mottagas som en hane, hvilken eger alla sina naturliga prydnader i behåll. Hr Brent medgifver dock, att hanens skönhet sannolikt bidrager till honans uppeggande, och hennes samtycke är nödvändigt. Hr Hewitt hyser den öfvertygelsen, att föreningen ingalunda är öfverlemnad åt blotta slumpen, ty honan föredrager nästan oföränderligen den kraftfullaste, mest utmanande och stridslystnaste hanen; i följd häraf är det, såsom han anmärker, nästan utan nytta “att försöka ren afvel, om en stridstupp, som befinner sig vid god helsa och i godt tillstånd, springer omkring på platsen, ty nästan hvarje hona skall lemna sin sittplats och begifva sig till stridstuppen, äfven om denna fogel än icke i sjelfva verket drifver bort hanen af hennes egen varietet,“ Under vanliga omständigheter synas tupparne och hönorna af tama hönset ömsesidigt
- ↑ Audubon, Ornithological Biography, vol. I, sid. 191, 349; vol. II, sid. 42, 275; vol. III, sid. 2.
