förstå hvarandra medelst vissa åtbörder, hvilka hr Brent har beskrifvit för mig. Men hönor lära ofta undvika unga hanars ifriga uppmärksamhet. Gamla hönor och sådana af ett stridslystet temperament tycka, efter hvad samme skriftställare meddelar mig, icke om främmande tuppar och gifva icke förr efter för dem, än de hafva blifvit piskade till eftergifvenhet. Ferguson beskrifver dock, huru en grälsjuk höna besegrades af en Shanghaitupps artiga frieri.[1] Det finnes skäl till den tron, det dufvor af båda könen föredraga att para sig med foglar af samma race, och vanliga tama dufvor försmå alla högeligen förädlade racer.[2] Hr Harrison Weir har nyligen hört af en trovärdig iakttagare, som håller blå dufvor, att dessa drifva bort alla annorlunda färgade varieteter, t. ex. hvita, röda och gula, samt af en annan iakttagare, att en mörkbrun brefdufhona efter upprepade försök icke kunde paras med en svart hane, men genast parade sig med en mörkbrun. I allmänhet synes färgen ensam hafva föga inflytande på dufvornas parning. Hr Tegetmeier färgade på min begäran några af sina foglar med Magentarödt, men de uppmärksammades icke mycket af de öfriga.
Dufhonor känna stundom utan någon uppvislig orsak en stark motvilja mot vissa hanar. Så berätta herrar Boitard och Corbié, hvilkas erfarenhet sträcker sig fyratiofem år bortåt: “Quand une femelle éprouve de l’antipathie pour un mâle avec lequel on veut l’accoupler, malgré tous les feux de l’amour, malgré l’alpiste et le chènevis dont on la nourrit pour augmenter son ardeur, malgré un emprisonnement de six moix et même d’un an, elle refuse constamment ses caresses; les avances empressées, les agaceries, les tournoiemens, les tendres roucoulemens, rien ne peut lui plaire ni l’émouvoir; gonflée, boudeuse, blottie dans un coin de sa prison, elle n’en sort que pour boire et manger, ou pour repousser avec une espèce de rage des caresses devenues trop pressantes“.[3] Å andra sidan har hr Harrison Weir sjelf iakttagit och af åtskilliga uppfödare hört, att en dufhona tillfälligtvis fattar en stark böjelse för en viss hane och för hans skull öfvergifver sin egen make. Några honor äro enligt en annan erfaren iakttagare, Riedel,[4] lättsinniga och föredraga nästan hvarje främling framför sin egen make.
- ↑ Rare and Prize Poultry, 1854, sid. 27.
- ↑ The Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. II, sid. 103.
- ↑ Boitard och Corbié, Les Pigeons, 1824, sid. 12. Prosper Lucas (Traité de l’Héréd. Nat., tomen II, 1850, sid. 296) har sjelf iakttagit nästan liknande företeelser hos dufvor.
- ↑ Die Taubensucht, 1824, sid. 86.
