äldre hönor af vilda kalkonen. Tjäderhönorna flaxa rundt omkring hanen, då han stoltserar på en af samlingsplatserna, och söka att ådraga sig hans uppmärksamhet.[1] Vi hafva sett, att en tam and efter ett långvarigt frieri förledde en motvillig stjertandhane. Hr Bartlett tror, att Lophophorus i likhet med många andra hönsfoglar af naturen lefver i polygami; men två honor kunna icke sättas i samma bur som en hane, emedan de kämpa så mycket med hvarandra. Följande exempel på rivalitet väcker mera förvåning, alldenstund det hänför sig till bofinkar, hvilka vanligen para sig för hela lifvet, Hr Jenner Weir insläpte en mörkfärgad och ful hona i sitt fogelhus, och hon anföll genast med sådan omisskundsamhet en annan parad hona, att den senare måste placeras särskildt. Den nya honan ombestyrde hela frieriet och hade slutligen framgång, ty hon parade sig med hanen; men efter en tids förlopp drabbades hon af en rättvis vedergällning, ty sedan hon hade upphört att vara stridslysten, insatte hr Weir ånyo den gamla honan, och hanen öfvergaf då sin nya och återvände till sin gamla kärlek.
I alla vanliga fall är hanen så ifrig, att han mottager hvilken hona som helst och icke, så vidt vi kunna döma, föredrager den ena framför den andra; men undantag från denna regel förekomma, hvilket vi längre fram skola få se, inom några få grupper. Bland tamda foglar har jag hört talas om endast ett exempel, då hanarne visa någon förkärlek för vissa honor, nämligen om hustuppen, hvilken enligt en så hög auktoritet som hr Hewitt föredrager yngre hönor framför äldre. Då det å andra sidan är fråga om att åstadkomma bastardförbindelser mellan fasantuppen och vanliga hönor, hyser hr Hewitt den öfvertygelsen, att fasanen oföränderligen föredrager de äldre foglarne. Deras färg synes icke det minsta inverka på honom, utan han “är ytterst nyckfull i sina böjelser“.[2] Af någon oförklarlig orsak visar han mot vissa hönor den bestämdaste motvilja, hvilken icke kan besegras genom någon åtgärd från vårdarens sida. Enligt hvad hr Hewitt meddelar mig, äro några hönor icke ens tilldragande för hanarne af sin egen art, så att de under ett helt år kunna hållas tillsammans med åtskilliga tuppar, utan att något ägg bland fyratio eller femtio visar sig vara befruktadt. Å andra sidan säger hr Ekström, att man angående alfogeln (Harelda glacialis) “har iakttagit, att
