Ej heller behöfver man förmoda, att honan studerar hvarje färgstrimma eller fläck, att påfogelhönan t. ex. beundrar hvarje enskildhet i påfogelns praktfulla stjert — hon påverkas sannolikt endast af det allmänna intrycket. Sedan vi hafva hört, med hvilken omsorg Argus-fasanens hane förevisar sina präktiga vingpennor af första ordningen och till full verkan reser sina med ögonfläckar försedda pennor rätt upp, eller vidare, huru steglitshanen omvexlande utbreder sina guldglänsande vingar, böra vi likväl icke känna oss för säkra på, att honan icke gifver akt på hvarje skönhetsdetalj. Vi kunna, såsom redan har blifvit anmärkt, endast från analogien med vår egen själ döma om, att val har blifvit utöfvadt, och foglarnes själsförmögenheter skilja sig i grunden icke från våra, om man utesluter förståndet. På grund af dessa olika skäl kunna vi draga den slutsatsen, att foglarnes parning icke är öfverlemnad åt blotta slumpen, utan att de hanar, hvilka äro bäst i stånd att genom vexlande behag hänföra eller uppegga honan, under vanliga förhållanden antagas. Om detta medgifves, är det icke mycket svårt att inse, huru fogelhanar småningom hafva erhållit sina ornamentala karakterer. Alla djur visa individuela olikheter, och emedan menniskan kan förändra sina tamda foglar genom att välja de individer, hvilka synas henne vara de skönaste, borde det företräde, som honan vanligen eller äfven tillfälligtvis lägger i dagen för de mera tilldragande hanarne, nästan med visshet leda till deras modifierande, och sådana modifikationer kunde under tidernas lopp förökas till hvarje utsträckning, som vore förenlig med artens existens.
Foglarnes och särskildt deras sekundära könskarakterers
föränderlighet. — Föränderligheten och förärfningen äro
grundvalarne för urvalets verksamhet. Att tamda foglar hafva i hög
grad varierat, och att deras variationer hafva gått i arf, är säkert.
Att foglar i naturtillståndet visa individuela olikheter, medgifves
af en och hvar, och att de någon gång hafva blifvit förändrade
till skilda racer, erkännes allmänt.[1] Variationerna äro af två
slag, hvilka omärkligt öfvergå i hvarandra, nämligen obetydliga
- ↑ Enligt dr Blasius (Ibis, vol. II, 1860, sid. 297) häcka i Europa 425 otvifvelaktiga fogelarter utom 60 former, hvilka ofta betraktas som skilda arter. Af de senare anser Blasius endast tio i sjelfva verket vara omtvistade, och att de öfriga femtio böra förenas med sina närmaste slägtingar; men detta visar, att en betydande grad af förändring måste finnas hos några af våra europeiska foglar. Det är också en bland naturforskarne oafgjord sak, om åtskilliga nordamerikanska foglar böra uppställas som till arten skilda från de motsvarande europeiska arterna.
