utveckladt. Öppningen är stundom alldeles tillsluten under hälften eller två tredjedelar af sin längd, hvarvid den yttersta delen utgöres af en plattad, tät utvidgning. Hos orangen är detta bihang långsträckt och sammanrulladt. Hos menniskan skjuter det ut från den korta blindtarmens ända och håller vanligen från fyra till fem tum i längd, men endast vid pass en tredjedels tum i tvärlinia. Det är icke allenast icke till någon nytta, utan blir till och med någon gång en dödsorsak, hvarpå jag nyligen har hört två exempel; detta beror derpå, att små hårda kroppar, t. ex. frön, komma in i öppningen och orsaka inflammation[1]).
Hos de fyrhändta och några andra däggdjursordningar, särskildt hos rofdjuren, finnes nära nedre ändan af öfverarmen en öppning, hvilken kallas foramen supra-condyloideum, och hvarigenom främre extremitetens stora nerv samt äfven den stora arteren gå fram. Nu finnes vanligen å menniskans öfverarmsben, enligt hvad dr Struthers[2] och andra hafva visat, ett spår af denna öppning, hvilket stundom är synnerligen väl utveckladt och bildadt af en nedåt rigtad hakelik benprocess samt fullständigadt af ett senband. Då denna öppning finnes, går den stora nerven utan undantag fram derigenom, hvilket tydligen bevisar, att den motsvarar och är ett rudiment af de lägre djurens foramen supra-condyloideum. Professor Turner antager, efter hvad han meddelar mig, att den träffas hos ungefär ett bland hundra nya skelett, hvaremot det under äldre tider synes hafva varit mycket allmännare. Hr Busk[3] har samlat följande bevis för denna sak: Professor Broca “observerade genomborrningen hos fyra och en half procent af de öfverarmsben, som samlades på Cimetière du Sud i Paris, och i Orrony-grottan, hvars lemningar hänföras till bronsperioden, voro åtta öfverarmsben af trettiotvå genomborrade; men detta ovanliga förhållande torde, enligt hans mening, böra tillskrifvas den omständigheten, att hålan har varit ett slags “familjegraf“. Deremot fann hr Dupont trettio procent genomborrade ben i Lessedalens hålor, hvilka höra till ren-perioden, under det att hr Leguay
- ↑ M. C. Martins (De l’Unité Organique i Revue des Deux Mondes för den 15 Juni 1862, sid. 16) och Häckel (Generelle Morphologie, andra bandet, sid. 278) hafva båda iakttagit det egendomliga förhållandet, att detta rudiment någon gång blir en orsak till menniskors död.
- ↑ The Lancet för den 24 Januari 1863, sid. 83. Dr Knox, Great Artists and Anatomists, sid. 63. Se äfven en vigtig uppsats angående denna process af dr Grube i Bulletin de l’Académie Impériale de S:t Petersbourg, tomen XII, sid. 448.
- ↑ On the Caves of Gibraltar i Transactions of the International Congress of Prehistoric Archœology, tredje sessionen, 1869, sid. 54.
