i ett slags dolmen vid Argenteuil observerade tjugofem procent genomborrade, och hr Pruner-Bey tjugosex procent af samma beskaffenhet bland ben från Vauréal. Ej heller bör det lemnas oanmärkt, att hr Pruner-Bey bekräftar, att detta förhållande är allmänt hos guanchoskelett.“ Den omständigheten, att forntida racer i detta och flera andra fall oftare än yngre racer uppvisa bildningar, som likna de lägre djurens, är anmärkningsvärd. En hufvudorsak härtill synes vara, att forntida racer i den långa härkomstföljden stodo något närmare sina aflägsna djurlika förfäder, än yngre göra det.
Os coccygis hos menniskan motsvarar, ehuru oanvändbart som svans, fullkomligt denna kroppsdel hos andra vertebrerade djur. I en tidigare utvecklingsperiod är det fritt och sträcker sig, såsom vi hafva sett, utom de bakre extremiteterna. I vissa sällsynta och afvikande fall har man, enligt Isidore Geoffroy S:t Hilaire och andra[1], iakttagit, att det bildar ett litet yttre rudiment af en svans. Os coccygis är kort och består vanligen endast af fyra kotor, hvilka äro i ett rudimentärt tillstånd, alldenstund de, med undantag af basalkotan, bildas endast af kotkroppen[2]. De äro försedda med några små muskler, af hvilka en, såsom professor Turner meddelar mig, har blifvit uttryckligen beskrifven af Theile såsom en rudimentär återstod af svansens sträckmuskel, hvilken är så betydligt utbildad hos många däggdjur.
Ryggmärgen sträcker sig hos menniskan endast till sista dorsal- eller första lumbarkotan, men en trådlik bildning (filum terminale) sträcker sig utefter ryggmärgskanalens sacraldels axel äfvensom längs bakre sidan af svanskotorna. Öfre delen af denna tråd är, enligt professor Turners uppgift, tvifvelsutan homolog med ryggmärgen, men den nedre delen bildas tydligen endast af pia mater eller den omgifvande kärlhinnan. Äfven i denna händelse kan os coccygis sägas vara försedt med ett spår af en så vigtig bildning som ryggmärgen, ehuru det icke längre är inneslutet i någon benkanal. Följande faktum, för hvilket jag också har att, tacka professor Turner, visar, huru nära os coccygis motsvarar de lägre djurens verkliga svans: Luschka har vid yttersta ändan af svanskotorna nyligen upptäckt en ganska egendomlig hoprullad kropp, hvilken sammanhänger med den mellersta sacralarteren, och denna upptäckt har föranledt Krause och Meyer att
