de på stjerttäckarne af denna samma art såväl som af Polyplectron malaccense (fig. 55) i sjelfva verket flöto tillsammans. Som endast centraldelen sammansmälter, qvarstannar en tandlik inskärning både vid öfre och nedre ändan, och de omgifvande, färgade bältena äro likaledes tandade. En enda ocell bildas härigenom på hvarje stjerttäckare, ehuru han ännu tydligen visar sitt ursprung af två. Dessa sammanflytande ögonfläckar skilja sig från påfogelns enkla oceller derigenom, att de hafva en tandlik inskärning i båda ändarne i stället för endast vid den nedre eller basaländan. Förklaringen af denna olikhet är dock icke svår; hos några arter af Polyplectron stå samma fjäders båda ovala ögonfläckar parallelt med hvarandra; hos andra arter (t. ex. Polyplectron chinquis) konvergera de mot ena ändan; nu borde två konvergerande ögonfläckars delvisa sammanflytande tydligen lemna en mycket djupare inskärning vid den divergerande än vid den konvergerande ändan. Det är alltså tydligt, att om konvergensen vore starkt utpräglad och sammanflytningen fullständig, skulle inskärningen vid den konvergerande ändan tendera att fullkomligt utplånas.
Båda påfogelarternas stjertpennor sakna alldeles ögonfläckar, hvilket uppenbarligen står i förbindelse med den omständigheten, att de äro betäckta och dolda af de långa stjerttäckarne. I detta hänseende skilja de sig anmärkningsvärdt från Polyplectron’s stjertpennor, hvilka hos de flesta arterna prydas af bredare ögonfläckar än de på stjerttäckarne befintliga. Häraf föranleddes jag att noggrant undersöka åtskilliga Polyplectron-arters stjertpennor för att upptäcka, om ögonfläckarne hos några af dem visade någon tendens att försvinna, och till min stora tillfredsställelse hade jag härvid framgång. De mellersta stjertpennorna hos Polyplectron Napoleonis hafva de båda ocellerna på hvardera sidan om skaftet fullständigt utvecklade; men den inre ocellen blir allt mindre tydlig på de längre utåt belägna stjertpennorna, tills blott en
