var afsedd att frambringa intrycket af en kula i en sockel, synes så otroligt, som att en af Raphael’s madonnor skulle hafva kommit till genom utväljandet af tillfälliga kludderier af en lång rad unga artister, bland hvilka ingen enda till en början hade för afsigt att teckna en mensklig gestalt. För att finna, huru ögonfläckarne hafva utvecklats, kunna vi icke betrakta en lång följd af stamfäder eller åtskilliga nära beslägtade former, ty sådana existera icke nu. Lyckligtvis äro dock de olika fjädrarne på vingen tillräckliga att gifva oss en lösning af problemet, och de visa demonstrativt, att en gradation från blott en fläck till en fulländad kul- och sockelocell är åtminstone möjlig.
De vingpennor, som bära ögonfläckarne, äro betäckta med mörka strimmor eller rader af mörka fläckar, hvarvid hvarje strimma eller rad löper snedt öfver spolens yttre sida till en ocell. Fläckarne äro i allmänhet förlängda på tvären mot den rad, hvari de stå. De sammanflyta ofta antingen i samma rigtning som raden — och då bilda de en longitudinel strimma — eller på tvären, d. v. s. med fläckarne i de angränsande raderna, och bilda då transversela strimmor. En fläck upplöser sig stundom i smärre fläckar, hvilka fortfarande stå på sina rätta platser.
Det skall vara lämpligt att beskrifva en fullständig kul- och sockelocell. En sådan består af en intensivt svart, cirkelformig ring, hvilken omgifver ett rum, som är så schatteradt, att det fullkomligt liknar en kula. Den här lemnade figuren har blifvit på ett beundransvärdt sätt tecknad sf hr Ford och skuren; men ett träsnitt kan icke visa originalets utsökta schattering. Ringen är nästan alltid i obetydlig mån afbruten (se fig. 56) på ett ställe i sin öfre hälft något litet till höger om och ofvanför den hvita skuggningen på den inneslutna kulan; han är äfvenledes stundom bruten på högra sidan
