knappast kan afgöra, när det senare uttrycket bör begagnas. Jag beklagar, att jag icke utom fig. 58 har meddelat ännu en teckning, hvilken står ungefär halfvägs i ordningsföljden mellan en af de enkla fläckarne och en fullkomlig ögonfläck. Öfvergången från den elliptiska prydnaden till en ocell sker genom den nedre svarta teckningens (b) och mera särskildt den öfres (c) förlängning och större krökning i motsatta rigtningar i förening med den oregelbundet triangulära eller smala teckningens (d) sammandragande, så att dessa trenne teckningar slutligen sammanflyta och bilda en oregelbundet elliptisk ring. Denna ring blir småningom allt mera cirkelrund och regelbunden, på samma gång som dess diameter tillväxer. Spår af alla de trenne förlängda fläckarnes eller teckningarnas, särskildt af de båda öfres, förening kan ännu iakttagas hos många bland de fullkomligaste ögonfläckarne. Afbrottet i den svarta ringen på öfre sidan af ögonfläcken i fig. 56 påpekades. Den oregelbundet subtriangulära eller smala teckningen (d) bildar tydligen genom sin sammandragning och utjemning den förtjockade delen af ringen på den fullständiga kul- och sockelfläckens venstra öfre kant. Den nedre delen af ringen är oföränderligen litet bredare än de andra delarne (se fig. 56), och detta följer deraf, att den nedre svarta teckningen i den elliptiska prydnaden (b) ursprungligen har varit bredare än den öfre teckningen (c). Hvarje steg kan följas i förloppet vid sammanflytningen och förändringen, och den svarta ring, som omgifver kulan i ögonfläcken, bildas utan fråga genom föreningen och omändringen af de trenne svarta teckningarna, b, c och d, i den elliptiska prydnaden. De oregelbundna, zigzagformiga, svarta teckningarna mellan de hvarandra efterföljande ögonfläckarne (se åter fig. 56) härflyta tydligen derifrån, att de något regelbundnare, men lika teckningarna mellan de elliptiska prydnaderna hafva blifvit afbrutna.
De på hvarandra följande stegen i kul- och sockelögonfläckarnes schattering kunna med lika tydlighet följas. Man kan se, att bruna, orangefärgade och blekt blyfärgade smala bälten, hvilka begränsa den nedre svarta teckningen i den elliptiska prydnaden, gradvis blifva allt jemnare och sammanflyta med hvarandra, hvarjemte den öfre ljusare delen mot venstra hörnet ljusnar ännu mera, så att den blir nästan hvit. Men äfven hos de fullkomligaste kul- och sockelögonfläckarne kan en ringa olikhet i färgerna, ehuru icke i schatteringarna (såsom förut särskildt påpekades), iakttagas mellan kulans öfre och nedre delar, hvarvid gränslinien är sned och löper i samma rigtning som de bjert färgade skuggningarna i de elliptiska prydnaderna. Således kan man visa, att
