hvilken är anmärkningvärd för de egendomliga olikheter, som båda könen förete. Hanen eger utom en glänsande strupe grönaktigt svarta stjertfjädrar, af hvilka de fyra mellersta äro i spetsen hvita; hos honan, liksom hos de flesta beslägtade arterna, äro de trenne yttre stjertfjädrarne på hvardera sidan försedda med hvita spetsar, så att hanen har de fyra mellersta, honan deremot de sex yttre fjädrarne prydda med hvita spetsar. Hvad som gör saken egendomlig är, att, ehuru stjertens färgteckning är anmärkningsvärdt olika hos många honingsfoglars båda kön, hr Gould icke känner någon enda art utom Urosticte, hos hvilken hanen har de fyra mellersta fjädrarne försedda med hvita spetsar.
Hertigen af Argyll förbigår vid ordandet om denna sak[1] könsurvalet och frågar: “Hvilken förklaring gifver det naturliga urvalets lag på sådana artvarieteter som dessa?“ Han svarar: “Alldeles ingen,“ och jag instämmer fullkomligt med honom. Men kan detta med lika tillförsigt yttras om könsurvalet? Då man ser, på huru många sätt honingsfoglarnes stjertfjädrar skilja sig, hvarför skulle icke de fyra mellersta fjädrarne hafva varierat hos denna art ensam, så att de hafva erhållit hvita spetsar? Förändringarna kunna hafva varit gradvisa eller i någon mån hastiga såsom i det nyss anförda fallet med honingsfoglarne från Bogotà, bland hvilka endast vissa individer hafva “de mellersta stjertpennorna försedda med skönt gröna spetsar“. Hos honan af Urosticte iakttog jag ytterst små eller rudimentära hvita spetsar på de båda yttre af de fyra mellersta svarta stjertfjädrarne, så att vi här hafva en antydan till något slags förändring i denna arts fjäderdrägt. Om vi medgifva möjligheten af, att hanens mellersta stjertfjädrar variera i anseende till det hvita, ligger det ingenting främmande deri, att sådana variationer hafva varit underkastade könsurvalets verkningar. De hvita spetsarne föröka, såsom hertigen af Argyll medgifver, i förening med de små hvita örontofsarne hanens skönhet, och den hvita färgen uppskattas tydligen af andra foglar, såsom man kan sluta af sådana exempel som klockfogelns snöhvita hane. Den af Sir R. Heron lemnade uppgiften borde icke förgätas, nämligen att hans påfogelhönor, då de hindrades att sammanträffa med den brokiga påfogeln, icke ville para sig med någon annan hane och under detta år icke frambragte några afkomlingar. Ej heller är det egendomligt, att förändringar hos Urosticte’s stjertpennor skulle hafva blifvit särskildt utvalda för prydlighetens skull, ty närmast följande slägte i familjen
- ↑ The Reign of Law, 1867, sid. 247.
