dolda ställen, men den ena artens kön skilja sig betydligt och den andras ganska litet.
Oaktadt föregående inkast kan jag icke efter läsningen af hr Wallace’s utmärkta uppsats betvifla, att, då man betraktar verldens foglar, ett stort flertal af de arter, hvilkas honor ega lysande färger (och i denna händelse äro hanarne med få undantag lika synbara) förfärdigar dolda nästen för att erhålla skydd. Hr Wallace uppräknar[1] en lång rad af grupper, hos hvilka denna regel håller streck; men här skall det vara tillräckligt att som exempel nämna de mera kända grupperna kungsfiskare, tukaner, trogonider, skäggfoglar (Capitonidæ), bananätare (Musophagæ), hackspettar och papegojor. Hr Wallace tror, att, då hanarne inom dessa grupper genom könsurval småningom förvärfvade sina lysande färger, dessa öfverflyttades till honorna och icke utplånades genom naturligt urval i följd af det skydd, hvilket de redan åtnjöto genom sättet att bygga bo. Enligt denna åsigt ernådde de sitt nuvarande nästbyggnadssätt före de färger, som de nu ega. Det synes mig dock mycket sannolikare, att i de flesta fall, då honorna småningom blefvo allt mera lysande genom att erhålla del af hanens färger, de gradvis föranleddes att ändra sina instinkter (med det antagande, att de ursprungligen bygde öppna bon) och söka skydd genom byggandet af hvälfda eller dolda nästen. Ingen, som läser t. ex. Audubon’s beskrifning på olikheterna hos samma arts bon i norra och södra Förenta Staterna,[2] skall känna det synnerligen svårt att medgifva, det foglar, antingen genom en förändring (i ordets strängaste bemärkelse) i sina vanor eller genom naturligt urval af så kallade spontana förändringar hos instinkten, lätteligen kunde ledas derhän att modifiera sitt nästbyggnadssätt.
Denna åsigt om förhållandet, så vidt som det förefinnes, mellan fogelhonors lysande färger och deras sätt att bygga bo, erhåller något stöd genom vissa analoga fall, hvilka förekomma i Saharaöknen. Här, liksom i de flesta andra öknar, hafva åtskilliga foglar och många andra djur sina färger på ett underbart sätt anpassade efter den omgifvande markens färgskiftningar. Likväl finnes det, enligt hvad hr Tristram har meddelat mig, några egendomliga undantag från regeln; så varseblifves hanen af Monticula cyanea lätteligen i följd af sin bjert blå färg, och honan är nästan
