Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/465

Den här sidan har korrekturlästs
127
nästbyggnad och färg.

könen tydlig: hos hanen är öfre sidan mörkblå med svarta band, den undre sidan delvis rödbrun, och omkring hufvudet finnes mycket svart; hos honan är öfre sidan rödaktigt brun med svarta band och den undre sidan hvit med svarta teckningar. Det är en intressant omständighet, emedan den visar, huru samma egendomliga stil i könens färg ofta karakteriserar beslägtade former, att hos tre Dacelo-arter hanarne skilja sig från honorna endast derigenom, att stjerten är mörkblå med svarta band, hvaremot honans är brun med svartaktiga tvärstreck, så att stjerten här hos båda könen skiljer sig till färgen på fullkomligt samma sätt som hela öfre sidan hos könen af Carcineutes.

Hos papegojorna, hvilka likaledes bygga i hål, finna vi analoga fall: inom de flesta arterna ega båda könen lysande färger och kunna icke skiljas, men hos icke få arter äro hanarne något lifligare färgade än honorna eller också ganska olika med dem. Så är utom andra tydligt framträdande olikheter hela undre sidan hos hanen af kungslorin (Aprosmictus scapulatus) skarlakansröd, hvaremot strupen och bröstet hos honan äro gröna med röd anstrykning; hos Euphema splendida finnes det en liknande skilnad, och dessutom är honans ansigte och vingtäckare blekare blå än hos hanen.[1] Inom mesarnes familj (Parinæ), hvilka bygga dolda bon, är honan af vår vanliga blåmes (Parus cæruleus) “mycket mindre bjert färgad“ än hanen, och hos den praktfulla gula sultanmesen i Indien är olikheten större.[2]

Vidare äro könen inom hackspettarnes stora grupp[3] i allmänhet nästan lika, men hos Megapicus validus äro alla de delar af hufvudet, halsen och bröstet, hvilka äro karmosinröda hos hanen, blekt bruna hos honan. Som hos åtskilliga hackspettar hanens hufvud är bjert karmosinrödt, hvaremot honans är enkelt färgadt, föreföll det mig, att denna färg möjligen kunde göra honan på ett farligt sätt synlig, när helst hon stack ut sitt hufvud ur det hål, som innehöll hennes bo, och att följaktligen denna färg i öfverensstämmelse med hr Wallace’s åsigt har aflägsnats. Denna åsigt bekräftas af det, som Malherbe uppgifver med afseende på Indopicus carlotta, nämligen att de unga honorna, i likhet med de unga hanarne, hafva litet karmosinrödt omkring hufvudet, men

  1. Hvarje grad i olikheten mellan könen kan följas hos Australiens papegojor. Se Gould’s Handbook o. s. v., vol. II, sid. 14—102.
  2. Macgillivray’s British Birds, vol. II, sid. 433. Jerdon, Birds of India, vol. II, sid. 282.
  3. Alla de följande uppgifterna äro hemtade från hr Malherbe’s praktfulla Monographie des Picidées, 1861.