omständighet har antecknat, när de inom vissa underracer likna hvarandra. Å andra sidan har tamdufvan likaledes alstrat ett stort antal skilda racer och underracer, och båda könen af dessa äro med få undantag identiskt lika. Om andra arter af Gallus och Columba tamdes och varierade, borde det alltså icke vara förhastadt att förutsäga, det samma allmänna reglor för likhet och olikhet mellan könen skulle, beroende på förärfningens form, gälla i båda fallen. På ett likadant sätt har samma förärfningsform i allmänhet varit rådande inom samma naturliga grupper, ehuru tydliga undantag från denna regel förekomma. Inom samma familj eller till och med slägte kunna könen vara identiskt lika eller ganska olika till färgen. Exempel, som hänföra sig till samma slägte, hafva redan blifvit anförda, t. ex. från sparfvar, flugsnappare, trastar och skogshöns. Inom fasanernas familj äro nästan alla arternas hanar och honor underbart olika, men fullkomligt lika hos öronfasanen eller Crossoptilon auritum. Hos två arter af Chloephaga, ett gåsslägte, kunna hanarne icke skiljas från honorna, undantagandes på storleken, hvaremot könen af två andra äro så olika, att de lätteligen kunna feltagas för skilda arter.[1]
Förärfningens lagar ensamma kunna förklara de följande fallen, hvari honan, genom att i en framskriden ålder erhålla vissa för hanen utmärkande karakterer, slutligen kommer att likna honom på ett mer eller mindre fullständigt sätt. Här kan skydd näppeligen hafva kommit med i räkningen. Hr Blyth underrättar mig, att honorna af Oriolus melanocephalus och af några beslägtade arter i fullt fortplantningsskickligt tillstånd skilja sig från de fullvuxna hanarne; men efter andra eller tredje ruggningen äro de endast deri olika, att deras näbbar hafva en svagt grönaktig färg. Hos dverghägrarne (Ardetta) “erhåller hanen,“ enligt samma auktoritet, “sin slutliga drägt vid första ruggningen, men honan icke före den tredje eller fjerde ruggningen; under mellantiden visar hon en mellandrägt, hvilken slutligen utbytes mot samma drägt, som hanen bär.“ Så erhåller vidare honan af Falco peregrinus sin blå fjäderklädnad senare än hanen. Hr Swinhoe uppgifver, att hanen af en bland drongotörnskatorna (Dicrurus macrocercus), nästan då han ännu ligger i boet, byter om sin mjuka, bruna fjäderdrägt och får en enfärgad, glänsande, grönaktigt svart; men honan bibehåller för en lång tid de hvita strecken och fläckarne på skulderfjädrarne och antager icke fullkomligt hanens enformiga svarta färg, förrän de tre första åren gått till ända. Samme utmärkte iakttagare
- ↑ Ibis, vol. IV, 1864, sid. 122.
