hägrarnes och många andra foglars präktiga smyckfjädrar, långa, hängande fjädrar, tofsar o. s. v., hvilka utvecklas och bibehållas endast under sommaren, uteslutande göra tjenst som ornamentala eller parningsprydnader, ehuru de äro för båda könen gemensamma. Honan blir på så sätt lättare synlig under rufningsperioden än under vintern; men sådana foglar som hägrar och silfverhägrar borde vara i stånd att försvara sig sjelfva. Som smyckfjädrar dock sannolikt skulle vara olämpliga och helt visst till ingen nytta under vintern, är det möjligt, det vanan att rugga två gånger om året kan hafva gradvis förvärfvats genom naturligt urval för att under vintern aflägsna olämpliga prydnader. Men denna åsigt kan icke utsträckas till de många vadare, hvilkas sommar- och vinterdrägter helt obetydligt skilja sig till färgen. Hos försvarslösa arter, af hvilka antingen båda könen eller hanarne ensamma blifva ytterst synliga under häcktiden, — eller då hanarne under denna årstid erhålla sådana långa vingar eller stjertfjädrar, att de hindra deras flygt, såsom hos Cosmetornis och Vidua — synes det till en början visserligen högst sannolikt, att den andra ruggningen har erhållits för det speciela ändamålet att afkasta dessa prydnader. Vi måste dock ihågkomma, att många foglar, t. ex. paradisfoglarne, Argus-fasanen och påfogeln, icke fälla sina fjädrar under vintern, och det kan näppeligen påstås, att det i dessa foglars, allra minst i hönsfoglarnes, konstitution ligger någonting, som gör en dubbel ruggning omöjlig, ty ripan ruggar tre gånger om året.[1] I följd häraf måste det betraktas som tvifvelaktigt, huruvida de många arter, hvilka om vintern fälla sina smyckfjädrar, hafva bekommit denna vana för den olägenhets eller faras skull, hvilken de i annat fall skulle hafva varit underkastade.
Jag drager alltså den slutsatsen, det vanan att rugga tvenne gånger om året i de flesta eller alla händelser förvärfvades för något bestämdt ändamål, kanske för att erhålla en varmare vinterdrägt, och att förändringar i fjäderdrägten, som infalla under sommaren, förökades genom könsurval samt under samma årstid öfverflyttades till afkomman. Sådana förändringar förärfvas antingen af båda könen eller af hanarne ensamma enligt den rådande förärfningsformen. Detta synes vara sannolikare, än att dessa arter i alla händelser ursprungligen tenderade att bibehålla sin ornamentala fjäderdrägt under vintern, men bevarades härför genom naturligt urval i följd af den derigenom förorsakade olägenheten eller faran.
- ↑ Se Gould’s Birds of Great Britain.
