fullvuxna honan, så att deras tofsar i sjelfva verket äro längre, men smalare än hos den fullvuxne hanen.[1]
Då ungarne och honorna nära likna hvarandra och båda skilja sig från hanen, ligger den slutsatsen närmast till hands, att hanen ensam har varit underkastad förändring. Äfven i undantagsfallen med Heliothrix och Mergus är det sannolikt, att de båda fullvuxna könen ursprungligen voro försedda den ena arten med en mycket förlängd stjert och den andra med en mycket utdragen tofs, hvilka karakterer sedermera i följd af någon oförklarad orsak hafva till en del förlorats af de fullvuxna hanarne och i sitt förminskade tillstånd öfvergått till deras hanafkomlingar ensamma, då de hunno motsvarande mogenhetsålder. Den åsigten, att hanen ensam inom denna klass har undergått förändring, så vidt som olikheterna mellan hanen och honan tillsammans med hennes ungar afses, bestyrkes i hög grad genom några af hr Blyth[2] meddelade, anmärkningsvärda fakta med hänsyn till beslägtade arter, hvilka representera hvarandra i skilda länder. Ty inom åtskilliga af dessa hvarandra ersättande arter hafva de fullvuxna hanarne undergått en viss grad af förändring och kunna särskiljas, hvaremot honorna och ungarne icke kunna särskiljas och alltså hafva blifvit fullkomligt oförändrade. Detta är händelsen med vissa indiska pladdrare (Thamnobia), med vissa honingssugare (Nectarinia), törnskator (Tephrodornis), vissa kungsfiskare (Tanysiptera), Kalij-fasaner (Gallophasis) och trädrapphönor (Arboricola).
I några analoga fall, nämligen hos foglar, som ega en skiljaktig sommar- och vinterdrägt, men hvilkas båda kön äro nästan lika, kunna vissa nära beslägtade arter lätteligen särskiljas i sin sommar- eller parningsdrägt, ehuru de icke kunna särskiljas i sin vinter- äfvensom i sin ungdrägt. Detta är förhållandet med några af de nära beslägtade indiska ärlorna eller Motacillæ. Hr Swinhoe[3] underrättar mig, att tre arter af Ardeola, ett hägerslägte, hvilka företräda hvarandra i skilda verldsdelar, äro “i högst förvånande grad olika“, då de äro prydda med sina sommarsmyckfjädrar, men knappast, om ens möjliga, att skilja under vintern. Dessa
- ↑ Macgillivray, History of British Birds, vol. V, sid. 207—214.
- ↑ Se hans beundransvärda uppsats i Journal of the Asiatic Society of Bengal, vol. XIX, 1850, sid. 223; se äfvenledes Jerdon, Birds of India, vol. I, inledningen, sid. XXIX. Med afseende på Tanysiptera uppgaf professor Schlegel för hr Blyth, att han kunde särskilja åtskilliga distinkta racer endast genom att jemföra de fullvuxna hanarne.
- ↑ Se äfvenledes hr Swinhoe i Ibis, Juli 1863, sid. 131, och en föregående uppsats, med ett utdrag ur en uppgift af hr Blyth, i Ibis, Januari 1861, sid. 52.
