den slutsatsen, att färger, hvilka synas oss vara dystra, icke äro tilldragande för vissa arters honor; vi borde ihågkomma sådana fall som det med vanliga hussparfven, hvars hane mycket skiljer sig från honan, men icke företer några bjerta färger. Sannolikt skall ingen bestrida, att många hönsartade foglar, hvilka lefva på öppen mark, hafva åtminstone till en del förvärfvat sina nuvarande färger för skydds skull. Vi veta, huru väl de härigenom äro dolda; vi veta, att ripor lida mycket genom roffoglar, då de äro stadda i ombyte från vinter- till sommardrägten, hvilka båda förläna skydd. Men kunna vi tro, att de ganska obetydliga olikheterna i färg och teckning mellan t. ex. orrens och moripans honor tjena som ett skydd? Äro ripor med den färgteckning, som de nu ega, bättre skyddade, än om de liknade vaktlar? Tjena de obetydliga skilnaderna mellan hönorna af den vanliga, den japanska och guld-fasanen till skydd, eller kunde icke deras drägter hafva utan olägenhet ombytts? I följd af det, som hr Wallace har iakttagit om vissa hönsfoglars vanor i Orienten, anser han, att sådana små olikheter äro nyttiga. För min del vill jag endast säga, att jag icke är öfvertygad.
Fordom, då jag var benägen för att lägga mycken vigt på skyddsprincipen såsom en förklaring af fogelhonors mindre bjerta färger, förekom det mig, som båda könen möjligtvis kunde ursprungligen hafva i lika grad egt bjerta färger, men att honorna sedermera i följd af den fara, som de lupo under rufningen, och ungarne med hänsyn till sin oerfarenhet hade blifvit mörka för att erhålla skydd. Denna åsigt understödes dock icke af något bevis och är icke sannolik, ty derigenom utsätta vi i inbillningen honorna och ungarne under förflutna tider för fara, för hvilken det sedermera har varit nödvändigt att skydda deras förändrade afkomlingar. Vi hafva äfven att genom en gradvis fortgående utvecklingsprocess återföra honorna till nästan fullkomligt samma färger och teckningar samt att öfverflytta dessa till motsvarande kön och lefnadsperiod. Det är likaledes en något egendomlig omständighet, — om man antager, att honorna och ungarne under hvarje stadium af modifikationsprocessen hafva egt en tendens att blifva så bjert färgade som hanarne — att honorna aldrig hafva erhållit dunklare färger, utan att ungarne hafva undergått samma förändring, ty det finnes, så vidt som jag kan upptäcka, icke något exempel på arter, hvilkas honor ega mörka och ungar bjerta färger. Dock utgöra vissa hackspettars ungar till en del ett undantag, ty de hafva “hufvudets hela öfre sida af röd färg“, hvilken sedermera
