Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/484

Den här sidan har korrekturlästs
146
foglar.

antingen aftager till en blott kretsformig röd linie hos de fullvuxna af båda könen eller fullkomligt försvinner hos de fullvuxna honorna.[1]

Slutligen synes den sannolikaste åsigten med afseende på vår förevarande klass af fall vara den, att successiva variationer i färgernas bjerthet eller i andra ornamentala karakterer, hvilka hos hanarne uppträda i en framskriden lefnadsålder, ensamma hafva blifvit bevarade, och att de flesta eller alla af dessa variationer i följd af den framskridna lefnadsålder, hvari de uppträdde, hafva från första början öfverflyttats endast till de fullvuxna hanafkomlingarne. Inga variationer i färgernas klarhet, hvilka uppträdde hos honorna eller hos ungarne, borde hafva varit af någon nytta för dem, och de skulle derför icke hafva blifvit utvalda; om de hade varit farliga, borde de dessutom hafva blifvit utplånade. Båda könen hafva kanske direkt påverkats af de lefnadsvilkor, för hvilka de länge hafva varit utsatta; men honorna skola bäst visa alla sådana verkningar, emedan de icke på annat sätt hafva blifvit mycket förändrade. Dessa och alla andra förändringar hafva bibehållits likartade genom många individers fria korsning. I några fall, särskildt hos foglar, som lefva på marken, kunna honorna och ungarne, oberoende af hanarne, möjligen hafva, till beredande af ett skydd, blifvit förändrade på så sätt, att de hafva erhållit samma dunkelt färgade drägt.


Andra klassen. Då den fullvuxna honan är lättare synlig än den fullvuxne hanen, likna ungarne af båda könen i sin första fjäderdrägt den fullvuxne hanen. — Denna klass bildar en fullkomlig motsats till den föregående, ty honorna ega här bjertare eller mera i ögonen fallande färger än hanarne, och ungarne likna, så vidt som de äro kända, de fullvuxna hanarne i stället för de fullvuxna honorna. Men skilnaden mellan könen är nästan aldrig så stor, som förhållandet är hos många foglar i den första klassen, och fallen äro jemförelsevis sällsynta. Hr Wallace, hvilken först rigtade uppmärksamheten på det egendomliga förhållande, som förefinnes mellan hanarnes mindre bjerta färger och den omständigheten, att de uppfylla rufningens pligter, tillägger denna punkt[2] stor vigt såsom ett afgörande bevis

  1. Audubon, Ornithological Biography, vol. I, sid. 193. Macgillivray, History of British Birds, vol. III, sid. 85. Se äfvenledes det förut anförda exemplet från Indopicus carlotta.
  2. Westminster Review, Juli 1867, och A. Murray, Journal of Travel, 1868, sid. 83.