på, att dunkla färger hafva förvärfvats för att under rufningstiden förläna skydd. En annan åsigt synes mig sannolikare. Som fallen äro egendomliga och icke talrika, vill jag i korthet anföra alla, som jag har varit i stånd att påträffa.
Inom en afdelning af slägtet Turnix, vaktelartade foglar, är honan oföränderligen större än hanen (af en australiensisk art är hon nästan två gånger så stor), hvilket är en ovanlig omständighet bland Gallinaceæ. Hos de flesta arterna är honan försedd med tydligare och bjertare färger än hanen,[1] men af några få arter äro könen lika. Hanen af Turnix taigoor från Indien “saknar det svarta på strupen och halsen, och fjäderdrägtens hela färgton är ljusare än hos honan och mindre utpräglad“. Honan synes vara mera högröstad och är förvisso mycket stridslystnare än hanen, så att honorna och icke hanarne ofta underhållas af infödingarne till kamp såsom stridstuppar. På samma sätt, som fogelhanar af de engelska fogelfängarne utsättas till lockfoglar i närheten af en fälla för att fånga andra hanar genom upptändande af deras rivalitet, användas honorna af denna Turnix i Indien. Då honorna på detta vis utsättas, börja de snart utstöta sitt “högljudda, knarrande lockrop, hvilket är hörbart på långt afstånd, och alla honor, som befinna sig inom hörhåll, springa hastigt till stället och börja att slåss med den fångne fogeln“. På detta sätt kunna tolf till tjugo foglar, alla häckande honor, fångas under loppet af en enda dag. Infödingarne försäkra, att honorna församla sig i flockar efter att hafva lagt sina ägg, hvilka de öfverlåta åt hanarne att rufva. Det finnes intet skäl att betvifla sanningen af denna uppgift, hvilken bekräftas genom några i China af hr Swinhoe[2] gjorda iakttagelser. Hr Blyth tror, att ungarne af båda könen likna den fullvuxne hanen.
Honorna af de trenne Rhynchæa-arterna “äro icke endast större, utan mycket rikare färgade än hanarne“.[3] Hos alla andra foglar, hvilkas luftstrupe är till sin byggnad olika hos de båda könen, är han mera utvecklad och sammansatt hos hanen än hos honan; men hos Rhynchæa australis är han enkel hos hanen, hvaremot han hos honan bildar fyra tydliga lyngor före inträdet i lungorna.[4] Honan af denna art har således förvärfvat en
- ↑ Se angående de australiensiska arterna Gould’s Handbook o. s. v., vol. II, sid. 178, 180, 186 och 188. I British Museum kunna exemplar ses af den australiensiske Pedionomus torquatus, hvilka förete liknande könsskilnader.
- ↑ Jerdon, Birds of India, vol. III, sid. 596. Hr Swinhoe i Ibis, 1865, sid. 542; 1866, sid. 131 och 405.
- ↑ Jerdon, ibidem, vol. III, sid. 677.
- ↑ Gould’s Handbook to the Birds of Australia, vol. II, sid. 275.
