förmodan, att hanen åtager sig skyldigheten att rufva, ty hr Swinhoe[1] fann före slutet af sommaren honorna flockvis församlade, såsom förhållandet är med honorna af Turnix.
Honorna af Phalaropus fulicarius och Phalaropus hyperboreus äro större och i sin sommardrägt “prydda med gladare färger än hanarne“. Men färgolikheten mellan könen är långt ifrån framträdande. Hanen ensam af Phalaropus fulicarius åtager sig, enligt professor Steenstrup, skyldigheten att rufva, hvilket också synes af hans bröstfjädrars beskaffenhet under häcktiden. Honan af fjellpiparen (Eudromias morinellus) är större än hanen samt har de röda och svarta färgerna på undre sidan, den hvita halfmånen på bröstet och strimmorna ofvanför ögonen starkare markerade. Också tager hanen åtminstone del i äggens rufvande, men äfvenledes honan sörjer för ungarne.[2] Jag har icke varit i stånd att upptäcka, huruvida ungarne hos dessa arter närmare likna de fullvuxna hanarne än de fullvuxna honorna, ty jemförelsen är något svår att anställa på grund af den dubbla ruggningen.
Låtom oss nu vända oss till strutsarnes ordning. Hvar och en skulle tro, att hanen af den vanliga kasuaren (Casuarius galeatus) vore honan, i följd af hans mindre storlek samt emedan bihangen och det nakna skinnet på hans hufvud äro långt mindre bjerta till färgen; hr Bartlett har också meddelat mig, att det i Zoological Gardens säkerligen är hanen ensam, som rufvar äggen och vårdar sig om ungarne.[3] Hr T. W. Wood[4] uppgifver, att honan under parningstiden visar ett mycket stridslystet temperament, och hennes köttflikar svälla då och blifva mycket mera lysande till färgen. Vidare är honan af en emuart (Dromæus irroratus) betydligt större än hanen och eger en liten fjädertofs, men kan annars icke skiljas på drägten. Hon synes dock “hafva större förmåga
- ↑ Ibis, 1866, sid. 298.
- ↑ Se med afseende på dessa olika uppgifter hr Gould’s Birds of Great Britain. Professor Newton underrättar mig, att han i följd af sina egna och andras iakttagelser länge har hyst den åsigten, att de ofvannämnda arternas hanar antingen helt och hållet eller till en stor del åtaga sig rufningsskyldigheten, och att de »i händelse af fara visa mycket större tillgifvenhet för sina ungar, än honorna göra». Enligt hvad han meddelar mig, är förhållandet detsamma med Limosa lapponica och några få andra vadare, hvilkas honor äro större och hafva starkare utpräglade färger än hanarne.
- ↑ Infödingarne på Ceram (Wallace, Malay Archipelago, vol. II, sid. 150) uppgifva, att hanen och honan omvexlande rufva äggen; men denna uppgift kan enligt hr Bartlett’s åsigt förklaras derigenom, att honan besöker boet för att lägga sina ägg.
- ↑ The Student, April 1870, sid. 124.
