Vi se alltså, att de fall, då fogelhonor äro tydligare färgade än hanarne och ungarne i sin outbildade drägt lika de fullvuxna hanarne i stället för som i föregående klass de fullvuxna honorna, icke äro talrika, ehuru de äro fördelade på åtskilliga ordningar. Äfvenledes är olikheten mellan könen ojemförligt mindre, än förhållandet ofta är inom den förra klassen, så att olikhetens orsak, hvilken den än må vara, har verkat på honorna inom den här förevarande klassen antingen mindre kraftigt eller mindre ihållande än på hanarne inom den förra klassen. Hr Wallace tror, att hanarnes färger hafva blifvit mindre i ögonen fallande för beredande af skydd under rufningstiden; men olikheten mellan könen synes knappast i något af de föregående fallen tillräckligt stor, för att denna åsigt med säkerhet skall kunna antagas. I några fall äro honans bjertare färger nästan inskränkta till den undre sidan, och hanarne skulle, om på så sätt färgade, icke hafva varit utsatta för fara, då de rufvade äggen. Man borde likaledes ihågkomma, att hanarne icke endast hafva något mindre framträdande färger, utan äfven äro af ringare kroppsstorlek och hafva obetydligare styrka. De hafva dessutom icke endast erhållit den moderliga instinkten att rufva, utan äro äfven mindre stridslystna och högljudda än honorna samt hafva i ett fall enklare röstorganer. Sålunda har ett nästan fullständigt ombyte af instinkter, vanor, disposition, färg, storlek och åtskilliga egendomligheter i byggnaden försiggått mellan de båda könen.
Om vi nu kunde antaga, att hanarne i förevarande klass hafva förlorat något af den häftighet, hvilken är vanlig för deras kön, så att de icke längre ifrigt söka efter honorna, eller om vi kunde antaga, att honorna hafva blifvit mycket talrikare än hanarne, — och om en indisk Turnix uppgifves, att honorna “mycket vanligare anträffas än hanarne“[1] — är det icke osannolikt, att
- ↑ Jerdon, Birds of India, vol. III, sid. 598.
företer ett fullkomligt anomalt fall: honans hufvud är rent hvitt och hennes rygg rödare än hanens; hanens hufvud eger en rik, mörk bronsfärg, och hans rygg är klädd med skönt strimmiga, skifferfärgade fjädrar, så att han i alla händelser kan betraktas som den skönaste af dem båda. Han är större och stridslystnare än honan och rufvar icke äggen, så att denna art i alla dessa hänseenden tillhör vår första klass af fall; men hr Sclater (Proceedings of the Zoological Society, 1866, sid. 150) blef mycket öfverraskad af den iakttagelsen, att ungarne af båda könen vid ungefär tre månaders ålder till sina mörka hufvuden och halsar liknade de fullvuxna hanarne i stället för de fullvuxna honorna, så att det i detta fall kunde synas, som hade honorna blifvit modifierade, hvaremot hanarne och ungarne hafva bibehållit en äldre beskaffenhet hos fjäderdrägten.
