förete lysande färger, eller att bjert färgade arters ungar ega mera lysande färger än sina föräldrar. Inom fjerde klassen, hvari ungarne och de gamla likna hvarandra, äro dock många (ehuru ingalunda alla) arter bjert färgade, och då de bilda hela grupper, kunna vi draga den slutsatsen, att deras äldsta stamformer likaledes egde bjerta färger. Om vi afse verldens foglar, så synes med detta undantag deras skönhet i betydande grad hafva förökats sedan den tidrymd, hvarifrån vi ega en partiel underrättelse i deras outbildade drägt.
Fjäderdrägtens färg med hänsyn till skydd. — Man
har sett, att jag icke kan instämma med hr Wallace i den
åsigten, att, då mörka färger äro inskränkta till honorna, de i de
flesta fall hafva särskildt erhållits för beredande af ett skydd.
Dock kan det, såsom förut har blifvit anmärkt, icke råda något
tvifvel om, att båda könen af många foglar hafva för detta
ändamål fått sina fjädrar så modifierade, att de undgå sina fienders
uppmärksamhet, eller i några fall så, att de utan att varseblifvas
kunna närma sig sitt byte, på samma sätt som ugglornas fjäder
har blifvit mjukare, för att deras flygt icke må höras. Hr Wallace[1]
anmärker, att “det är endast inom tropikerna i skogar, hvilka
aldrig mista sitt löfverk som vi finna hela fogelgrupper, hvilkas
hufvudsakliga färg är grönt.“ Hvar och en, som någon gång har
försökt det, skall erkänna, huru svårt det är att urskilja papegojor
i ett löfklädt träd. Likväl måste vi ihågkomma, att många
papegojor äro prydda med karmosinröda, blå och orange-färger, hvilket
näppeligen kan förläna något skydd. Hackspettar lefva förnämligast
i träd, men det finnes utom gröna många svarta samt svarta och
hvita arter, ehuru alla arterna, såsom det synes, äro utsatta för
nästan samma faror. Det är alltså sannolikt, att starkt
markerade färger hafva af foglar, som lefva på träd, blifvit förvärfvade
genom könsurval, men att gröna färger genom naturligt urval hafva
för skyddets skull haft en fördel framför andra färger.
Med hänsyn till foglar, hvilka lefva på marken, medgifver en och hvar, att de ega sådana färger, att de likna den omgifvande ytan. Huru svårt är det icke att se en rapphöna, en beckasin, en morkulla, vissa pipare, lärkor och nattskärror, då de trycka på marken! Djur, som bebo öknar, förete de mest slående exempel, ty den nakna ytan erbjuder intet gömställe, och alla smärre fyrfotadjur, kräldjur och foglar bero till sin säkerhet på
- ↑ Westminster Review, Juli 1867, sid. 5.
