emedan de äro tilldragande. Många bland de mjuknäbbade foglarne äro sångare, och man borde icke förgäta ett ställe i ett föregående kapitel, hvarest det visades, att de bästa sångarne sällan äro prydda med bjerta färger. Det kunde tyckas, att fogelhonor såsom en allmän regel hafva utvalt sina makar antingen för deras behagliga stämma eller glada färger, men icke för båda behagen i förening. Några arter, hvilka tydligen ega skyddande färger, t. ex. beckasinen, morkullan och nattskärran, äro likaledes enligt vår åsigt om smak tecknade och schatterade med ytterlig elegans. I sådana fall kunna vi draga den slutsatsen, att både naturligt och köns-urval samfäldt hafva verkat för åstadkommande af skydd och prydlighet. Huruvida någon fogel finnes, hvilken icke eger något specielt tilldragande, hvarigenom han kan behaga det motsatta könet, må betviflas. Då båda könen äro så mörka till färgen, att det skulle vara förhastadt att antaga könsurvalets inverkan, och då icke något direkt bevis kan framställas, hvilket ådagalägger, att sådana färger tjena till skydd, är det bäst att tillstå en fullkomlig okunnighet om saken eller, hvilket kommer nästan på ett ut, att skrifva resultatet på lefnadsförhållandenas direkta inverkan.
Det gifves många foglar, hvilkas båda kön ega i ögonen fallande, ehuru icke bjerta färger, t. ex. de talrika svarta, hvita eller skäckiga arterna, och dessa färger äro sannolikt resultatet af könsurvalet. Hos vanliga koltrasten, tjädern, orren, hafsorren (Oidemia) och äfven hos en paradisfogel (Lophorina atra) äro endast hanarne svarta, hvaremot honorna äro bruna eller fläckiga, och det kan näppeligen råda något tvifvel om, att den svarta färgen i dessa fall har varit en med hänsyn till könet utvald karakter. Det är alltså i någon mån sannolikt, att båda könens fullständigt eller delvis svarta färgteckning hos sådana foglar som kråkor, vissa kakadus, storkar och svanor samt många hafsfoglar likaledes är resultatet af könsurval, åtföljdt af lika förärfning till båda könen, ty svart färg kan näppeligen i något fall tjena till skydd. Hos åtskilliga foglar, af hvilka hanen ensam är svart, och hos andra, hvilkas båda kön äro svarta, är näbben eller skinnet omkring hufvudet af bjert färg, och den på så sätt orsakade kontrasten förökar i hög grad deras skönhet; vi se detta på koltrasthanens höggula näbb, på den karmosinröda huden ofvanför orrens och tjäderns ögon, på den olika och bjert färgade näbben hos hafsorren (Oidemia), på den röda näbben hos eldkråkan (Corvus graculus, Linn.), hos svarta svanen och röda storken. Detta föranleder mig till den anmärkningen, att det alldeles icke
