Buphus coromandus i sin vinterdrägt äro hvita, hvilken färg under häcktiden förbytes till rikt guldrödt. Det är otroligt, att ungarne af dessa båda arter såväl som af några andra medlemmar af samma familj[1] skulle särskildt hafva blifvit rent hvita och sålunda lätt synliga för sina fiender, eller att de fullvuxna af en bland dessa båda arter skulle särskildt under vintern hafva blifvit hvita i ett land, som aldrig är täckt med snö. Å andra sidan hafva vi skäl för den åsigten, att den hvita färgen har af många foglar erhållits som en könsprydnad. Vi kunna alltså draga den slutsatsen, att en äldre stamform till Ardea asha och Buphus för parningsändamål förvärfvade en hvit fjäderdrägt och öfverlemnade denna färg till sina afkomlingar, så att ungarne blefvo hvita i likhet med vissa nu lefvande silfverhägrar, och att den hvita färgen sedermera har bibehållits af ungarne, då den af de fullvuxna utbyttes mot starkare markerade färger. Men om vi kunde blicka ännu längre tillbaka i tiden till dessa båda arters ännu aflägsnare förfäder, skulle vi sannolikt få se de fullvuxna försedda, med mörka färger. Att detta skulle vara händelsen, sluter jag från analogien med många andra foglar, hvilka som ungar äro mörka och som fullvuxna hvita, samt mera specielt från fallet med Ardea gularis, hvars färger äro motsatsen till dem hos Ardea asha, ty ungarne äro mörka till färgen och de fullvuxna hvita, hvarvid ungarne hafva bibehållit ett föregående stadium hos fjäderdrägten. Det ser alltså ut, som förfäderna till Ardea asha och Buphus samt till några beslägtade former hafva i sitt fullt utbildade tillstånd under en lång härledningsföljd bekommit följande färgförändringar: först en mörk schattering, för det andra rent hvitt och för det tredje, enligt en annan förändring i modet (om jag så må uttrycka mig), deras nuvarande skifferfärgade, rödaktiga eller guldröda färgskiftningar. Dessa på hvarandra följande förändringar kunna blott förklaras enligt den grundsatsen, att nyheten har af foglarne beundrats för sin egen skull.
Sammanfattning af de fyra om foglar handlande kapitlen.
— De flesta fogelhanar äro högeligen stridslystna under häcktiden,
och några ega vapen, särskildt anpassade för kamp med rivaler.
Men de stridslystnaste och de bäst väpnade hanarne bero, hvad
framgången beträffar, sällan eller aldrig på sin förmåga att drifva
- ↑ Ungarne af Ardea rufescens och Ardea coerulea i Förenta Staterna äro äfvenledes hvita, hvaremot de fullvuxna äro färgade i öfverensstämmelse med sina artnamn. Audubon (Ornithological Biography, vol. III, sid. 416, vol. IV, sid. 58) synes mycket road åt den tanken, att denna anmärkningsvärda förändring i fjäderdrägten skall i hög grad «förbrylla systematici.»
