bort eller döda sina rivaler, utan ega särskilda medel att behaga honan. Hos några är det förmågan att sjunga eller att utstöta egendomliga skrik eller att frambringa instrumentalmusik, och hanarne skilja sig följaktligen från honorna i sina röstorganer eller i vissa fjädrars byggnad. Af de på egendomligt sätt omvexlande medlen att frambringa olika ljud erhålla vi en hög tanke om dessa medels betydelse vid frieriet. Många foglar försöka att behaga honorna genom kärleksdansar eller åtbörder, hvilka utföras på marken eller i luften och någon gång på iordningstälda platser. Men prydnader af många slag, de mest lysande färger, kammar och köttlappar, sköna pennor, förlängda fjädrar, fjäderbuskar o. s. v. äro långt mera de vanligaste medlen. I några fall synes blotta nyheten hafva verkat som ett behag. Hanarnes prydnader måste vara af stor betydelse för dem, ty de hafva i icke få fall erhållits på bekostnad af förökad fara genom fiender äfvensom af någon förminskning i förmågan att kämpa med rivaler. Ganska många arters hanar antaga icke sin prydliga drägt, förrän de hafva hunnit sitt fullt utbildade tillstånd, eller anlägga de den endast under häcktiden, eller ock blifva färgerna då lifligare. Vissa som prydnader tjenande bihang förstoras, svälla upp och erhålla bjerta färger under sjelfva frieriet. Hanarne förevisa sina behag med utsökt omsorg och till den bästa verkan, och detta sker i honornas närvaro. Frieriet är någon gång en långvarig angelägenhet, och många hanar och honor församla sig på en bestämd plats. Att förmoda, det honorna icke uppskatta hanarnes skönhet, är att antaga, att deras lysande prydnader, all deras ståt och förevisande äro till intet gagn, och detta är otroligt. Foglarne hafva skarpa urskiljningsförmögenheter, och i några få fall kan man visa, att de hafva sinne för det sköna. Man känner dessutom, att honorna tillfälligtvis ådagalägga en tydlig förkärlek eller motvilja för vissa hanindivider.
Om det medgifves, att honorna föredraga eller omedvetet uppeggas af de skönare hanarne, så skulle hanarne långsamt, men säkert, genom naturligt urval blifva alltmera tilldragande. Att det är detta kön, som förnämligast har förändrats, kunna vi sluta af det faktum, att inom nästan hvarje slägte, hvars kön äro olika, hanarne skilja sig mycket mera från hvarandra, än honorna göra; detta synes ganska väl hos vissa nära beslägtade, hvarandra företrädande arter, hvilkas honor knappast kunna särskiljas, under det att hanarne äro fullkomligt olika. Foglar i naturtillståndet visa individuela olikheter, hvilka borde vara fullt tillräckliga för könsurvalets verksamhet; men vi hafva sett, att de tillfälligtvis förete
