hos hanarna fördolts af starkt framträdande färgers och andra prydnaders hopande genom naturligt urval. På hvad sätt individerna af båda könen än hafva varit utsatta för inverkan, skola de under hvarje successiv period hafva genom många individers fria korsning bibehållits nästan likartade.
Hos de arter, hvilkas kön skilja sig till färgen, kunde möjligen i första början en tendens hafva förefunnits att till båda könen lika förärfva de hvarandra efterträdande förändringarna, hvarjemte honorna hindrades att bekomma hanarnes bjerta färger på grund af den fara, för hvilken de skulle hafva blifvit utsatta under rufningen. Så vidt som jag kan se, skulle det vara ett ytterst svårt företag att genom naturligt urval förvandla en förärfningsform i en annan. Å andra sidan skulle det icke vara den minsta svårighet att, medan hanen ännu förblef bjert färgad, göra en hona mörk till färgen genom utväljande af sådana på hvarandra följande variationer, som vid sitt öfverflyttande voro från första början inskränkta till samma kön. Huruvida många arters honor verkligen hafva på så sätt modifierats, måste i närvarande stund förblifva tvifvelaktigt. Då honorna enligt lagen om karakterernas lika förärfning till båda könen hafva erhållit så i ögonen fallande färger som hanarne, hafva deras instinkter ofta förändrats, och de hafva blifvit bragta derhän att bygga hvälfda eller undandolda nästen.
Inom en liten, egendomlig klass af fall hafva de båda könens karakterer och vanor blifvit fullständigt omflyttade, ty honorna äro större, starkare, mera högröstade och bjertare färgade än hanarne. De hafva äfvenledes blifvit så grällystna, att de ofta kämpa med hvarandra liksom de mest stridslystna arternas hanar. Om de, hvilket synes sannolikt, vanligen drifva bort rivaliserande honor och genom sina bjerta färgers eller andra behags förevisande söka att ådraga sig hanarnes uppmärksamhet, kunna vi förstå, huru det kommer sig, att de genom könsurval och till könet inskränkt förärfning småningom hafva blifvit skönare än hanarne, under det att de senare hafva bibehållits oförändrade eller endast obetydligt förändrats.
Så snart lagen om förärfning i motsvarande åldrar, men icke den om öfverflyttande, inskränkt till könet, är gällande, skola ungarne lemnas orörda, om föräldrarne variera i en framskriden lefnadsålder, — och vi veta, att detta beständigt inträffar med våra tama hönsfoglar och tillfälligtvis med andra foglar — hvaremot de fullvuxna af båda könen undergå förändring. Om båda dessa förärfningslagar gälla och ettdera könet varierar i en
