ridit till stället, fann den ene hingsten i full strid med den engelska hästen, under det att den andre dref bort stona och redan hade skiljt fyra af dem från de öfriga. Kaptenen gjorde slut på saken genom att drifva hela sällskapet i corra’n, ty de vilda hingstarne ville icke lemna stona.“
Handjur, hvilka redan äro för lifvets vanliga behof utrustade med verksamma skärande eller sönderslitande tänder, t. ex. bland rofdjur, insektätare eller gnagare, äro sällan försedda med vapen, särskildt afpassade för kamp med deras rivaler. Förhållandet är ganska skiljaktigt hos olika djurs hanar. Vi se detta i afseende på hornen hos hjortar och vissa antiloparter, hvilkas honor sakna horn. Hos många djurs hanar äro hörntänderna i öfre eller nedre käken eller i båda mycket större än hos honorna, eller saknas de hos honorna någon gång med undantag af ett doldt rudiment. Vissa antiloper, myskdjuret, hästen, vildgalten, åtskilliga apor, skälar och hvalrossen visa exempel på de särskilda fallen. Hos hvalrossens honor saknas betarne någon gång fullkomligt.[1] Hos den indiske elefantens och hos dugongens hane[2] utgöra de öfre hörntänderna anfallsvapen. Hos narhvalens hane är blott en af de öfre tänderna utvecklad till ett väl bekant, spiralvridet s. k. horn, hvilket någon gång håller nio till tio fot i längd. Man tror, att hanarne begagna dessa horn för att kämpa med hvarandra, ty “ett oskadadt kan näppeligen anträffas, och understundom kan en sådan påträffas med spetsen af en annan instucken på det brutna stället“.[3] Tanden på hufvudets motsatta sida hos hanen består af ett omkring tio tum långt rudiment, hvilket är inbäddadt i käken. Det är dock icke mycket ovanligt, att finna med två horn försedda narhvalar, hvilka hafva båda tänderna väl utvecklade. Hos honorna äro båda tänderna rudimentära. Kaskelothanen har större hufvud än honan, hvilket tvifvelsutan är en hjelp för dessa djur vid deras strider i vattnet, Slutligen är näbbdjurets hane försedd med en märkvärdig apparat, nämligen en sporre på frambenet, hvilken mycket liknar en giftig orms gifttand; dess bruk är icke kändt, men vi kunna misstänka, att den gör tjenst som ett anfallsvapen.[4] Hos honan är den representerad endast af ett rudiment.
- ↑ Hr Lamont i Seasons with the Sea-Horses, 1861, sid. 143, säger, att en dugtig tand af hvalrosshanen väger fyra skålpund och är längre än honans tand, hvilken väger tre skålpund. Hanarne kämpa enligt uppgift vildt med hvarandra. Se angående tändernas tillfälliga frånvaro hos honan hr R. Brown, Proc. Zool. Soc., 1868, sid. 429.
- ↑ Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 283.
- ↑ Hr R. Brown i Proc. Zool. Soc., 1869, sid. 553.
- ↑ Owen angående kaskeloten och näbbdjuret, ibidem, vol. III, sid. 638, 641.
