Antilope americana, till dem, hvilka ega ganska väl utvecklade, men tydligen smärre och tunnare horn än hos hanen, någon gång också olika till utseendet,[1] och ända fram till dem, hvilkas båda kön hafva lika stora horn. Liksom hos renen råder det hos antiloperna ett förhållande mellan hornens utvecklingsperiod och deras öfverflyttande till det ena eller till båda könen; det är således sannolikt, att deras förekomst eller frånvaro hos några arters honor och deras mer eller mindre fullkomliga beskaffenhet hos andra arters honor bero icke derpå, att de äro till något särskildt gagn, utan helt enkelt på det förärfningssätt, som har varit förherskande. Med denna åsigt öfverensstämmer, att till och med inom samma slägte båda könen af några arter och hanarne ensamma af andra arter äro så utrustade. Det är en anmärkningsvärd omständighet, att, ehuru honorna af Antilope bezoartica normalt sakna horn, hr Blyth har sett icke mindre än tre honor försedda dermed, och något skäl fanns icke till den förmodan, att de voro gamla eller sjuka. Denna arts hanar ega långa, raka, spiralvridna horn, hvilka äro nästan parallela med hvarandra och rigtade bakåt. Då de förekomma hos honan, äro de ganska skiljaktiga till utseendet, ty de äro icke spiralvridna, utan vidt utbredda och omböjda, så att deras spetsar äro framåtrigtade. Det är en ännu anmärkningsvärdare omständighet, att den kastrerade hanens horn, enligt hvad hr Blyth meddelar mig, ega samma egendomliga skapnad som hos honan, men äro längre och tjockare. I alla händelser bero olikheterna mellan hornen hos hanar och honor samt hos kastrerade och oskadade hanar sannolikt på skilda orsaker — på de hanliga karakterernas mer eller mindre fullständiga öfverflyttande till honorna, på artens stamfäders föregående beskaffenhet och till en del kanske derpå, att hornen erhålla olika mycket näring, nästan på samma sätt som hustuppens sporrar, då de insättas i kammen eller i andra delar af kroppen, antaga åtskilliga abnorma former i följd af olikartad näring.
Hos alla vilda get- och fårarter äro hornen större hos hanen än hos honan och saknas någon gång helt och hållet hos den senare.[2] Hos åtskilliga domesticerade får- och getracer äro hanarne ensamma försedda med horn, och det är en betecknande omständighet, att hornen, enligt hvad hr Winwood Reade underrättar mig, icke utvecklas hos den kastrerade hanen af en sådan fårrace på Guineakusten, så att de i detta hänseende påverkas liksom
