honom genom blotta nyheten i sitt sätt att kämpa, i det han alltid med ens närmade sig sin motståndare och träffade honom tvärt öfver ansigtet och nosen med ett skarpt tagande hugg och derefter hoppade åt sidan, innan slaget kunde återgäldas“. I Pembrokeshire har man haft reda på en bock, som var herre öfver en sedan flera generationer vild hjord, och hvilken i envigeskamp hade dödat åtskilliga andra hanar; denne bock egde ofantliga horn, hvilka i rät linia från spets till spets mätte 39 (engelska) tum. Som hvar och en känner, stöter och knuffar vanliga tjuren sin motståndare; men den italienske buffeln säges aldrig använda sina horn, han utdelar en förskräcklig stöt med sin konvexa panna och trampar derpå med sina knän på sin fallna fiende, hvilken instinkt den vanliga tjuren icke eger.[1] I följd häraf blir en hund, som söker hålla fast en buffel i nosen, genast krossad. Vi böra dock påminna oss, att den italienske buffeln länge har varit tamd, och det är på intet vis säkert, att den vilda stamformen har lika bildade horn. Hr Bartlett underrättar mig, att, då en ko af Cap-buffeln (Bubulus caffer) inspärrades i en inhägnad tillsammans med en tjur af samma race, hon anföll honom och han i sin ordning med stor våldsamhet knuffade denne hit och dit. Men hr Bartlett fann tydligen, att om tjuren icke hade visat en värdig fördragsamhet, skulle han lätteligen med en enda stöt af sina ofantliga horn i sidan hafva kunnat döda henne. Giraffen använder sina korta, hårbetäckta horn, hvilka äro något längre hos hanen än hos honan, på ett egendomligt sätt, ty medelst tillhjelp af sin långa hals svänger han sitt hufvud i nästan omvänd ställning åt ömse sidor och med sådan styrka, att jag har sett en hård planka af ett enda slag erhålla djupa märken.
Hos antiloper är det någon gång svårt att föreställa sig, huru de på något möjligt sätt kunna använda sina egendomligt bildade horn; så har springbocken (Antilope euchore) temligen korta, upräta horn, hvilkas skarpa spetsar äro böjda inåt nästan i rät vinkel, så att de vända sig mot hvarandra; hr Bartlett vet icke, huru de begagnas, men förmodar, att de skulle förorsaka ett fruktansvärdt sår utför hvardera sidan af en motståndares ansigte. De obetydligt böjda hornen hos Oryx leucoryx (fig. 61) äro rigtade bakåt och så långa, att deras spetsar räcka bakom ryggens midt, öfver hvilken de stå i en nästan parallel linie. Således synas de vara på egendomligt sätt illa afpassade för strid; men hr Bartlett meddelar mig, att då två af dessa djur rusta sig till
- ↑ Hr E. M. Bailly, Sur l’usage des Cornes o. s. v. i Annales des Sciences Naturelles, tomen II, 1824, sid. 369.
