försvara den, vid hvilken de äro fästade, mot andra hundars angrepp. Men vi inlåta oss här på sympathien, till hvilken jag skall återkomma. Några af Brehm’s apor funno mycket nöje i att på åtskilliga sinnrika sätt plåga en gammal hund, hvilken de icke tyckte om, äfvensom andra djur.
De flesta mera sammansatta själsrörelserna äro gemensamma för de högre djuren och för oss sjelfva. Hvar och en har sett, huru afundsjuk en hund är om sin herres tillgifvenhet, om den slösas på någon annan varelse, och jag har observerat samma förhållande med apor. Detta visar, att djuren icke endast älska, utan äfven önska att blifva älskade. Djur känna tydligen afund. De tycka om bifall eller beröm, och en hund, som åt sin herre bär en korg, visar sjelfbelåtenhet och stolthet i hög grad. Det kan, tänker jag, icke vara något tvifvel underkastadt, att en hund skämmes till skilnad från fruktan, och att han känner någonting liknande blygsel, då han för ofta tigger om mat. En stor hund föraktar en liten hunds morrande, och detta må kallas storsinthet. Åtskilliga iakttagare hafva bekräftat, att apor helt säkert icke tycka om, att man skrattar åt dem, och de upptänka stundom inbillade förolämpningar. I Zoological Gardens såg jag en babian, som alltid föll i vildt raseri, då hans vaktare tog fram ett bref eller en bok och läste högt deri för honom; hans raseri var så häftigt, att han, hvilket jag vid ett tillfälle åsåg, bet sig i benet, tills blodet flödade.
Vi vilja nu öfvergå till mera intellektuela själsrörelser och egenskaper, hvilka äro af mycken vigt, emedan de utgöra grundvalen för de högre själsförmögenheternas utveckling. Djur njuta synbarligen af omvexling och lida af ledsnad, såsom man är i tillfälle att se på hundar och, enligt Rengger’s uppgift, på apor. Alla djur känna förvåning, och många lägga nyfikenhet i dagen. De lida understundom i följd af denna senare egenskap, såsom då jägaren spelar dem spratt och derigenom lockar dem till sig; jag har observerat detta i afseende på rådjur, och förhållandet är detsamma med den försigtiga stengeten och med några slag af vildänder. Brehm lemnar en egendomlig beskrifning på den instinktartade rädsla, som hans apor visade för ormar; men deras nyfikenhet var så stor, att de ieke kunde afstå från att då och då öka sin förskräckelse på ett fullkomligt menskligt sätt genom att lyfta upp locket till den kista, hvari ormarne förvarades. Jag blef så synnerligen öfverraskad af hans berättelse, att jag tog en uppstoppad och sammanrullad orm med mig in i apornas hus i Zoological Gardens, och den oro, som förorsakades, var en af de
