Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/537

Den här sidan har korrekturlästs

Adertonde kapitlet.


Sekundära könskarakterer hos däggdjur (fortsättning).


Stämma. — Märkvärdiga könsegendomligheter hos skälar. — Lukt. — Hårets utveckling. — Hårets och skinnets färg. — Afvikande fall, då honan är prydligare än hanen. — Färgen och prydnaderna bero på könsurvalet. — Färg, förvärfvad till skydd. — Färgen beror, om än gemensam för båda könen, dock ofta på könsurvalet. — Fläckars och strimmors försvinnande hos fullvuxna däggdjur. — Om de fyrhändtes färger och prydnader. — Sammanfattning.


Däggdjuren använda sin stämma till olika ändamål, för att tillkännagifva fara, som ett rop från en medlem till en annan i en flock eller från modern till hennes förlorade unge eller från den senare till sin moder med begäran om skydd; sådana användningssätt behöfva här icke tagas i betraktande. Vi hafva här endast att skaffa med skilnaden mellan de båda könens stämma, t. ex. mellan lejonets och lejoninnans eller mellan tjurens och kons. Nästan alla djurs hanar bruka sin stämma mycket mera under brunsttiden än under någon annan tid af året, och några, t. ex. giraffen och piggsvinet,[1] sägas vara fullkomligt stumma undantagandes under denna tid. Som hjortarnes strupar (d. v. s. struphufvudet och sköldkörtlarne[2]) periodiskt förstoras vid fortplantningstidens början, kunde man förmoda, att deras starka stämma borde i något hänseende vara af stor betydelse för dem; men detta är ganska tvifvelaktigt. Af uppgifter, som hafva lemnats mig af två erfarna iakttagare, hr M’Neill och Sir P. Egerton, ser man, att unga hjortar under tre års ålder icke vråla eller skria, och att de gamla begynna skria i början af fortplantningstiden, i förstone endast tillfälligtvis och måttligt, under det att de utan rast och ro vandra omkring för att uppsöka hindarna. Deras strider inledas med högljudt och långvarigt skriande, men de äro tysta under sjelfva striden. Alla slags djur, hvilka vanligen använda sin stämma

  1. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 585.
  2. Ibidem, sid. 595.