djur retas eller blifva skrämda;[1] men man kan näppeligen förmoda, att de hafva erhållits för att framkalla skräck hos deras fiender. En af de nyssnämnda antiloperna, Portax picta, har på strupen en stor, väl begränsad tofs af svarta hår, hvilken är mycket större hos hanen än hos hanen. Hos Norra Amerikas Ammotragus tragelaphus, en medlem af fårens familj, äro frambenen nästan dolda af en utomordentlig rikedom på hår, hvilket hänger ned från halsen och benens öfre hälft; men hr Bartlett tror icke, att denna mantel är till den ringaste nytta för hanen, hos hvilken den är mycket mera utvecklad än hos honan.
Hanarne af flere däggdjursarter skilja sig från honorna derigenom, att de hafva mera eller annorlunda beskaffadt hår på vissa delar af ansigtet. Tjuren ensam har knollrigt hår på pannan.[2] Inom tre nära befryndade underslägten af getfamiljen ega endast hanarne skägg, någon gång af betydande storlek; inom två andra underslägten hafva båda könen skägg, men detta försvinner hos några af den vanliga getens tama racer, och intetdera könet af Hemitragus eger skägg. Hos stenbocken utvecklas skägget icke
