Ehuru vi, såsom visadt är i mitt arbete om Variation under Domestication, böra vara ytterligt varsamma i att draga den slutsatsen, att en karakter, äfven hos djur, som hållas af halfciviliserade nationer, icke har varit underkastad menniskans urval och derigenom förökats, är detta just i de omnämnda fallen osannolikt, så mycket mera som karaktererna äro inskränkta till hanarne eller starkare utvecklade hos dem än hos honorna. Om det vore bestämdt kändt, att den afrikanska, med man försedde gumsen härledde sig från samma ursprungliga stam som de andra fårracerna eller Berbura-bocken med sin man, dröglapp o. s. v. från samma stam som andra getter, och om urval icke har blifvit tillämpadt på dessa karakterer, så måste de bero på simpel föränderlighet i förening med en till könet inskränkt förärfning.
I denna händelse skulle det synas förståndigt att utsträcka samma åsigt till många analoga karakterer, hvilka framträda hos djur i naturtillståndet. Likväl kan jag icke öfvertyga mig sjelf, att denna åsigt är tillämplig på många fall, t. ex. med hänsyn till hårets utomordentliga utveckling på strupen och frambenen hos Ammotragus-hanen eller på det ofantliga skägget hos hanen af Pithecia. Med hänsyn till de antiloper, hvilkas hanar såsom fullvuxna ega tydligare färger än honorna, och med afseende på de apor, hos hvilka detta likaledes är händelsen, och hos hvilka håret i ansigtet är af skiljaktig färg mot det på den öfriga delen af hufvudet befintliga samt ordnadt på det mest omvexlande och präktiga sätt, tyckes det sannolikt, att hårkammarne och -tofsarne hafva erhållits som prydnader, och detta är, som jag vet, några naturforskares mening. Om denna åsigt är rigtig, kan det råda föga tvifvel om, att de hafva förvärfvats eller åtminstone modifierats genom könsurval.
Hårets och det nakna skinnets färg. — Jag vill till en
början i korthet omnämna alla för mig bekanta exempel på
däggdjurshanar, som till färgen äro olika honorna. Bland
marsupialierna skilja sig, enligt hvad hr Gould meddelar mig, könen
sällan i detta hänseende; men den stora röda känguruh’n visar ett
öfverraskande undantag, “i det att en behaglig blå färg är
förherskande på de delar hos honan, hvilka äro röda hos hanen“.[1]
Honan af Didelphis opussum från Cayenne säges vara något rödare
än hanen. Om gnagare anmärker dr Gray: “Afrikanska ekorrar,
i synnerhet de, som finnas i tropiska regioner, hafva pelsen mycket
- ↑ Osphranter rufus Gould, Mammals of Australia, vol. II, 1863. Om Didelphis Desmarest, Mammologie, sid. 256.
