fula vanskapligheter betraktas som stora personliga behag“,[1] liksom negrer äfvensom vildar i många delar af verlden måla sina ansigten med röda, blå, hvita eller svarta teckningar, synes Afrikas mandrill hafva erhållit sitt djupt fårade och med prunkande färger utstyrda ansigte genom att på detta sätt hafva blifvit tilldragande för honan. Utan tvifvel är det för oss en synnerligen löjlig tanke, att kroppens bakända skulle för prydlighetens skull hafva erhållit vackrare färger än ansigtet; men detta är i sjelfva verket icke egendomligare, än att många foglars stjert skulle hafva blifvit särskildt utsmyckad.
I afseende på däggdjur ega vi för närvarande icke något bevis på, att hanarne göra sig den mödan att utveckla sina behag inför honan, och det utsökta sätt, hvarpå detta verkställes af fogelhanarne, är det starkaste beviset för, att honorna beundra eller uppeggas af de inför dem utvecklade prydnaderna och färgerna. Det gifves dock en förvånande parallelism mellan däggdjur och foglar i alla deras sekundära könskarakterer, nämligen i deras vapen för strid med rivaliserande hanar, i deras som prydnader tjenande bihang och i deras färger. Då hanen skiljer sig från honan, likna inom båda klasserna ungarne af båda könen nästan alltid hvarandra och i ett stort antal fall den fullvuxna honan. Inom båda klasserna antager hanen de för hans kön egendomliga karaktererna kort förr, än han hinner till fortplantningsskicklig ålder; om han kastreras, erhåller han antingen aldrig sådana karakterer eller förlorar dem sedermera. Inom båda klasserna är färgförändringen stundom bunden vid årstiden, och de nakna delarnes färger blifva stundom lifligare under frieriakten. Inom båda klasserna är hanen nästan alltid lifligare och tydligare färgad än honan och prydd med större kammar, antingen af hår eller fjädrar, eller med andra bihang. I några få undantagsfall är honan inom båda klasserna i högre grad smyckad än hanen. Hanen af många däggdjur och åtminstone af en fogel sprider en starkare lukt omkring sig än honan. Inom båda klasserna är hanens stämma kraftfullare än honans. Då man tager denna parallelism i betraktande, kan endast föga tvifvel råda om, att samma orsak, hvilken den än må vara, har inverkat på däggdjur och foglar, och resultatet kan, så vidt som ornamentala karakterer afses, enligt hvad det synes mig, säkerligen tillskrifvas det länge fortsatta föredragandet af individer, tillhörande det ena könet, framför vissa individer af det motsatta könet i förening med deras
- ↑ Sir S. Baker, The Nile Tributaries of Abyssinia, 1867.
