och att öronen äro nästan helt och hållet hvita.[1] Sedan jag efter bästa förmåga har undersökt könsolikheterna hos djur, tillhörande alla klasser, kan jag icke undgå att draga den slutsatsen, att många antilopers egendomligt anordnade färger, ehuru gemensamma för båda könen, äro resultatet af det ursprungligen på hanen tillämpade könsurvalet.
Samma slutsats kan möjligen utsträckas till tigern, ett af de skönaste djur i verlden, hvars kön icke kunna skiljas på färgen ens af dem, som handla med vilda djur. Hr Wallace tror,[2] att tigerns strimmiga skinn “så liknar bamburörets lodräta stammar, att det i betydande mån bidrager att dölja honom för hans annalkande byte“. Men denna åsigt synes mig icke tillfredsställande. Vi hafva några obetydliga bevis för, att hans skönhet kan bero på könsurvalet, ty hos två Felis-arter äro analoga teckningar och färger något bjertare hos hanen än hos honan. Zebran eger tydligt framträdande strimmor, och på södra Afrikas öppna slätter kunna strimmor icke medföra något skydd. Burchell[3] säger vid beskrifvandet af en hjord: “Deras jemna strimmor glänste i solen, och deras bjerta och regelbundet strimmiga drägter företedde en tafla af utomordentlig skönhet, hvari de sannolikt icke öfverträffas af något annat däggdjur“. Här hafva vi icke något bevis på könsurval, emedan könen inom hela gruppen Equidæ öfverensstämma till färgen. Likväl skall den, som skrifver de hvita och mörka strimmorna hos åtskilliga antiloper på könsurvalets räkning, sannolikt utsträcka samma åsigt till kungstigern och den sköna zebran.
Vi hafva i ett förgående kapitel sett, att, då unga djur, som höra till hvilken klass som helst, följa nästan samma lefnadsvanor som deras föräldrar och likväl äro färgade på olika sätt, detta kan bero på, att de hafva bibehållit någon forntida utdöd stamfaders färgteckning. Inom svinens familj och slägtet Tapirus äro ungarne tecknade med långsgående strimmor och skilja sig således från hvarje nu lefvande, fullvuxen art inom dessa båda grupper. Hos många slags hjortar äro ungarne tecknade med vackra, hvita fläckar, hvaraf deras föräldrar icke förete det ringaste spår. En gradvis fortgående serie kan följas från Axis-hjorten, hvars båda kön i alla åldrar och under alla årstider äro skönt fläckade (hanen eger nästan tydligare framträdande färger än honan), till arter, inom hvilka hvarken de gamla eller ungarne äro fläckiga. Jag
