denna fråga på ett tillfredsställande sätt. Vi kunna känna oss nästan förvissade, att fläckarne och strimmorna hos våra nu lefvande arters förfäder försvunno i eller kort före mogenhetsstadiet, så att de bibehöllos af ungarne och, enligt grundsatsen om förärfning i motsvarande åldrar, af alla påföljande generationers ungar. Det kan hafva varit en stor fördel för lejonet och puman i följd af de lokalers beskaffenhet, hvilka de vanligen bebo, att hafva förlorat sina strimmor och sålunda hafva blifvit mindre synliga för sitt byte, och om de på hvarandra följande variationer, genom hvilka detta mål uppnåddes, inträdde i en senare ålder, borde ungarne hafva bibehållit sina strimmor, såsom vi veta, att förhållandet är. Med afseende på hjortar, svin och tapirer har Fritz Müller till mig uttalat den förmodan, att dessa djur, genom deras fläckars och strimmors aflägsnande medelst naturligt urval, mindre lätt skulle hafva blifvit sedda af sina fiender; de skulle också särskildt hafva behöft detta skydd, så snart som rofdjuren tillväxte i storlek och antal under tertiärperioden. Detta kan vara den rätta förklaringen; men det är temligen egendomligt, att ungarne icke skulle hafva varit lika väl skyddade, och ännu egendomligare, att de fullvuxna af några arter skulle hafva bibehållit sina fläckar, antingen delvis eller fullständigt, under en del af året. Ehuru vi icke kunna förklara orsaken, veta vi, att, då tama åsnan varierar och blir rödbrun, grå eller svart, strimmorna på hennes skuldror äfvensom på ryggraden försvinna. Ganska få hästar, med undantag af mörkbrunt färgade slag, förete strimmor på någon del af sin kropp; dock hafva vi god anledning till den tron, att den ursprunglige hästen var strimmig på benen och ryggraden äfvensom sannolikt på skuldrorna.[1] Alltså kan fläckarnes och strimmornas försvinnande hos våra fullvuxna nu lefvande rådjur, svin och tapirer bero på en förändring i deras hårbeklädnads allmänna färg; men om denna förändring skedde genom köns- eller naturligt urval eller berodde på lefnadsförhållandenas direkta inverkan eller på någon annan okänd orsak, är omöjligt att afgöra. En af hr Scla ter gjord iakttagelse belyser ganska väl vår okunnighet om de lagar, hvilka bestämma strimmornas uppträdande och försvinnande; de Asinus-arter, hvilka bebo det asiatiska fastlandet, sakna strimmor och hafva icke ens det tvärgående strecket på skuldran, under det att de, som bebo Afrika, äro tydligt strimmiga, med det delvisa undantaget af Asinus tæniopus, hvilken endast eger det tvärgående skulderstrecket och vanligen några dunkla ränder på benen; denna
- ↑ The Variation of Animals and Plants under Domestication, 1868, vol. I, sid. 61—64.
