har visat, efter fyra månaders skilsmessa sina kamrater, som hörde till samma samhälle. Djur kunna helt säkert på något sätt bedöma tidsskilnaden mellan återkommande tilldragelser.
Inbillningen är en af menniskans största prerogativ. Medelst denna förmåga förenar hon, oberoende af viljan, äldre bilder och idéer och frambringar på så sätt lysande och nya resultat. En poet, “hvilken“, såsom Jean Paul Richter anmärker[1], “måste öfvervaga, om han skall låta en person yttra sig så eller så — för tusan i våld med honom; han är endast en dum varelse“. Drömmandet lemnar oss bästa kännedomen om denna förmåga; såsom Jean Paul äfvenledes säger, “är drömmen ett ofrivilligt slag af poesi“. Värdet af vår inbillnings produkter beror naturligtvis på våra intrycks antal, noggranhet och tydlighet, på vårt omdöme och vår smak i att utvälja eller förkasta de ofrivilliga kombinationerna och till en viss grad på vår förmåga att efter behag kombinera dem. Som hundar, kattor, hästar och sannolikt alla högre djur, äfven foglar, hvilket bekräftas af en god auktoritet[2], hafva lifliga drömmar, hvilket bevisas genom deras åtbörder och läten, måste vi medgifva, att de ega något slags inbillning.
Som jag förmodar, skall man väl medgifva, att förståndet står högst af menniskosjälens alla förmögenheter. Få personer bestrida numera, att djuren ega något slags förstånd. Djuren kunna alltjemt ses eftertänka, öfverlägga och besluta. Det är en betecknande omständighet, att ju mera något visst djurs vanor studeras af en naturforskare, desto mera skrifver han på förståndets räkning och desto mindre på omedvetna instinkter[3]. I följande kapitel skola vi se, att några synnerligen lågt i ordningsföljden stående djur tydligen visa en viss grad af förstånd. Tvifvelsutan är det ofta svårt att skilja mellan förstånd och instinkt. Så anmärker dr Hayes flerfaldiga gånger i sitt arbete, The Open Polar Sea, att hans hundar, i stället för att i tätt sammansluten skara fortsätta med att draga slädarne, skilde sig åt och aflägsnade sig från hvarandra, då de kommo till tunn is, så att deras tyngd måtte blifva jemnare fördelad. Detta var ofta den första varning och tillkännagifvande, som de resande erhöllo, att isen blef tunn och farlig. Gjorde nu hundarne så i följd af hvarje
- ↑ Citerad i dr Maudsley’s Physiology and Pathology of Mind, 1868, sid. 19 och 220.
- ↑ Dr Jerdon, Birds of India, vol. I, 1862, sid. XXI.
- ↑ Hr L. H. Morgan’s arbete om The American Beaver, 1868, lemnar ett godt exempel på denna anmärkning. Jag kan dock icke underlåta att tänka, det han går för långt i att uppskatta instinktens makt.
