Ehuru enligt vår smak många slags apor äro långt ifrån sköna, beundras andra arter allmänt för sitt vackra utseende och sina bjerta färger. Semnopithecus nemæus beskrifves som ytterst skön, ehuru hon eger egendomliga färger; det orangefärgade ansigtet omgifves af långa, bländhvita polisonger och är ofvan ögonbrynen försedt med en brunröd linia; ryggfällen är vackert grå, med en fyrkantig fläck på länderna, svansen och underarmarne rent hvita; en kastaniebrun halskrage finnes ofvanom bröstet; de bakre låren äro svarta och benen brunröda. Jag vill nämna endast två andra arter på grund af deras skönhet, och jag har valt dessa, emedan de visa små könsolikheter till färgen, hvilket i viss grad gör det sannolikt, att båda könen hafva könsurvalet att tacka för sitt präktiga utseende. Hos mustaschapan (Cercopithecus cephus) är pelsens allmänna färg grönbrokig med halsen hvit; svansspetsen hos hanen är kastaniebrun; ansigtet är dock den mest utstyrda delen, ty dess hud är hufvudsakligen blågrå, skiftande i en svartaktig färg under ögonen, med öfverläppen vackert blå, i nedre kanten betäckt med en tunn, svart mustasch; polisongerna äro orangefärgade och i sin öfre del svarta samt bilda ett band, som sträcker sig bakåt till öronen, hvilka sistnämnda äro klädda med hvitaktiga hår. I Zoological Society’s Gardens har jag ofta hört besökande beundra skönheten hos en annan apa, som välförtjent kallas Cercopithecus Diana (fig. 76). Den allmänna färgen på hennes pels är grå; bröstet och frambenens inre sida äro hvita; en stor, triangelformig, begränsad fläck på bakre delen af ryggen är rikt kastaniebrun; hos hanen äro lårens inre sida och bakre delen af kroppen vackert rådjursfärgade och hjessan svart; ansigtet och öronen äro djupt svarta, hvilket gör ett vackert afbrott mot en hvit, tvärgående, ofvan ögonen befintlig kam och mot ett långt, hvitt, spetsigt skägg, hvilket vid roten är svart.[1]
Hos dessa och många andra apor påtvinga deras färgers skönhet och egendomliga anordning samt ännu mera den skiljaktiga och präktiga anordningen af hårkammarne och hårtofsarne på deras hufvuden mig den öfvertygelsen, att dessa hafva genom könsurval erhållits uteslutande i egenskap af prydnader.
Sammanfattning. — Att honan skall vinnas genom strid,
synes vara en förherskande lag inom hela däggdjursklassen. De
flesta naturforskare skola medgifva, att hanens mera betydande
- ↑ Jag har sett de flesta ofvannämnda aporna i Zoological Society’s Gardens. Beskrifningen på Semnopithecus nemæus är hemtad från hr W. C. Martin’s Nat. Hist. of Mammalia, 1841, sid. 460; se äfvenledes sid. 475, 523.
