Nittonde kapitlet.
Skilnader mellan mannen och qvinnan. — Orsakerna till dylika skilnader och
till vissa för båda könen gemensamma karakterer. — Stridslag. — Olikheter i
själsförmögenheterna och i rösten. — Skönhetens inflytande vid bestämmandet af
menniskornas äktenskap. — Vildars åsigter om prydnader och qvinlig skönhet. —
Benägenhet att öfverdrifva hvarje naturlig egendomlighet.
Hos menniskan äro skilnaderna mellan könen större än hos
de flesta däggdjursarter, men icke så stora som hos några, t. ex.
mandrillen. Mannen är i allmänhet betydligt längre, tyngre och
starkare än qvinnan samt försedd med fyrkantigare skuldror och
tydligare framträdande muskler. I följd af det förhållande, som
råder mellan musklernas utveckling och ögonbrynens framskjutande,[1]
är superciliarbågen i allmänhet tydligare markerad hos mannen än
hos qvinnan. Hans kropp och särskildt hans ansigte äro mera
hårbevuxna, och hans röst har en skiljaktig och kraftfullare ton.
Inom vissa stammar sägas qvinnorna — om uppgiften är grundad,
vet jag icke — skilja sig något litet till färgen från männen, och
bland europeer äro qvinnorna kanske det ljusare färgade af de
båda könen, hvilket man kan se, då båda könen hafva varit lika
utsatta för fria luften.
Mannen är modigare, stridslystnare och mera energisk än qvinnan samt har en uppfinningsrikare själ. Hans hjerna är absolut större; om dock relativt till hans mera betydande kroppsstorlek i jemförelse med qvinnan har, som jag tror, icke blifvit fullkomligt undersökt. Qvinnans ansigte är rundare, käkarne och skallens bas smalare, hennes kropps konturer rundare, delvis mera
- ↑ Schaaffhausen, öfversättningen i Anthropological Review för Oktober 1868, sid. 419, 420, 427.
