Endast föga tvifvel kan råda om, att mannens betydligare storlek och styrka i jemförelse med qvinnan, hans bredare skuldror, mera utvecklade muskler, kantigare kroppskonturer, hans större mod och stridslystnad till hufvudsaklig del bero på förärfning från någon forntida hanlig stamform, hvilken i likhet med de nu lefvande anthropoida aporna egde sådana karakterer. Emellertid skola dessa karakterer hafva blifvit bevarade eller till och med förökade under de långa tidrymder, då menniskan ännu befann sig i ett barbariskt tillstånd, alldenstund de starkaste och modigaste karlarne hafva haft bästa framgången i den allmänna kampen för tillvaron äfvensom i att förskaffa sig hustrur och i följd deraf hafva efterlemnat det största antalet afkomlingar. Det är icke sannolikt, att mannens betydligare styrka ursprungligen förvärfvades genom de förärfda verkningarna af, att han arbetade hårdare än qvinnan för sin egen och sin familjs bestånd, ty inom alla barbariska nationer tvingas qvinnorna att arbeta åtminstone lika hårdt som karlarne. Bland civiliserade folkslag har afgörandet genom strid om qvinnornas egande för länge sedan upphört; å andra sidan måste männen såsom en allmän regel arbeta hårdare än qvinnan för deras gemensamma uppehälle, och på så sätt skall deras betydligare styrka bibehållas.
Olikhet i båda könens själsförmögenheter. — Det är
sannolikt, att könsurvalet har spelat en ganska betydande rôle i
afseende på olikheter af detta slag. Jag vet, att några författare
betvifla, det någon medfödd skiljaktighet finnes; men detta är
åtminstone sannolikt i följd af analogien med de lägre djuren,
hvilka uppvisa andra sekundära könskarakterer. Ingen skall
bestrida, att tjuren skiljer sig till sinnelaget från kon, vildgalten från
suggan, hingsten från stoet och, såsom menageriegarne väl veta,
de större apornas hanar från honorna. Qvinnan synes med hänsyn
till själsanlagen skilja sig från mannen hufvudsakligast genom sin
större vekhet och mindre sjelfviskhet, hvilket gäller äfven om
vildar, såsom det ådalägges genom det välbekanta stället i Mungo
Park’s resor och genom många andra resandes uppgifter. Qvinnan
utvecklar i följd af sina moderliga instinkter dessa egenskaper i
hög grad mot sina barn; alltså är det sannolikt, att hon ofta
skulle utsträcka dem till sina medskapade varelser. Mannen är
andra mäns rival; han finner nöje i täflan, och detta leder till
ärelystnad, hvilket alltför lätt öfvergår i sjelfviskhet. Dessa senare
egenskaper synas vara hans naturliga och olyckliga medfödda
rättighet. Det medgifves allmänt, att förmågan af intuition, af
